DELA
© Nya Åland

Feel good med många strängar

Musik
Voices for hospice
Välgörenhetskonsert i Alandica den 10 oktober. Arrangör Vård i livet r.f. i samarbete med Spädbarnsfonden i Sverige och med stöd av Ålands landskapsregering.
24 Strings: Richard Palmer gitarr, Jochum Juslin gitarr, Svante Henryson cello, Mikko-Ville Luolajan-Mikkola violin, Kjell Dahl kontrabas och Johanna Grüssner sång.
Vi mår bra i ett auditorium med musiker som för en stund tar oss tillbaka till 30-talet, till en krog där röken hänger tung i luften, musiken sprudlar, leker och förför. Django Reinhardt för oss in i konserten med en smäktande evergreen i Autumn song – höstsång och sen förs vi via blues, latin och jazz klassiker till Svante Henrysons sköna men annorlunda universum och Richard Palmers och Mikko-Ville Luolajan-Mikkolas tongångar.
Det är samtidigt lugn och enkelt och engagerande energiskt.
Det är en härlig samling musiker vi möter: virtuosa violin- och cellosolon, ofta i dialog med varandra, en pålitlig Kjell Dahl på bas som skapar grund och rytm, och gitarristerna som ger harmonin de gånger inte violinisten spelar banjo på sin violin eller cellisten violin, bas eller gitarr på cellon med det mest varierande ljudeffekter. Luolajan-Mikkola och Henryson är strålande exempel på hur klassiskt skolade musiker kan kliva ur en roll och suveränt röra sig i en annan genre.


Klapp och stamp
Utrymmet medger inte någon detaljerad genomgång av enskilda stycken men jag vill gärna lyfta fram No more blues, där cello, sång och ett rytmägg utgör en övertygande och fullgod orkester. Henryson spelar båda elgitarr och bas på sin cello och Johanna Grüssner sjunger bara så skönt.
Publiken visade sin entusiasm över tolkningen med klapp och stamp.


Med enkla medel
Avslutande It’s all right with me inleddes enkelt med bara sång och bas för att sen byggas upp till något stort med hela bandet. Och naturligtvis ville vi ha mer!
Taktfasta ståapplåder sörjde för att vi fick höra en underbar Piazzolla med Luolajan-Mikkolas fina glissandon och en melankolisk A Felicidade av Jobim med fin rytm skapad med enkla medel. Stämningen förmedlades så intensivt att min lilla 4-åring grät och tyckte det var för sorgligt!
Hon tilltalades däremot mycket av ”den där ljusa flickan som sjunger så vackert” och ”han där på cellon som liknar morbror Anders”. Jag kan bara instämma med min unga guru att det var en bra konsert.

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM


kultur@nyan.ax