DELA
© Nya Åland

Fartfyllt och folkligt i Badhusparken

TEATER. Molières komedi ”Läkare mot sin vilja”. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Scenografi: Maria Jaskari. Producenter: Fredrik Sonck och Pekka Sonck. Tekniker: Fredrik Sonck. Sufflös: Margaretha Österman. Visas i Badhusparken.
En ironisk känga mot läkarskråets kvacksalveri, parodi på äktenskapets mödor och ungdomens oförstånd varvat med snabba repliker, fartfylld musik och proffsiga rollbyten. Teater Kulings ”Läkare mot sin vilja”, skriven av Molière, bjuder på ett säkert kort för den som vill få sig ett gott skratt i sommarkvällen.
Det är egentligen otroligt att en pjäs från 1666 kan användas nära 350 år efter att den skrevs, framföras textmässigt nästan i originalform och ändå gå hem hos en större publik. Under Teater Kulings premiär i Badhusparken i tisdags var det inget tvivel om att pjäsvalet var lyckat.


Växande rollprestationer
När Sganarelle (Pekka Sonck) ger sin hustru Martines (Soffi Sonck) en ovanligt häftig risbastu bestämmer hon sig för att hämnas en gång för alla. Och när Marc Svahnström och Alfons Röblom i rollerna som Valére och Lucas söker upp argbiggan för att hitta en läkare som kan kurera mafioson Gerontes (också Svahnström) stumma dotter ser hon sin chans.
I ramberättelsen om Sganaelle som blir läkare mot sin vilja finns också tråden om den stumma dottern (Josefin Sonck) som i sin tur, mot sin vilja, ska bli bortgift med fel man.
Pekka Soncks rollprestation växte i samma takt som suputen motvilligt hittade tonen som mirakelläkaren. När ”läkarrocken” kom på såg man riktigt hur något tände till i hans ögon – ryggen blev rakare och språket alltmer högtravande tills en nästan överväldigande ström av ”medicinska” termer på latin formligen sprutade ur honom mot slutet. Latinströmmen hörde av skrattsalvorna att döma till publikens absoluta favoritscener.
”Läkaryrket är det bästa yrket man kan ha, för om man gör nåt bra eller nåt galet, så får man alltid betalt i alla fall”, var suputens nöjda slutsats av hustruns i slutändan något missriktade hämndaktion.


Rappa repliker
Bland rollprestationerna, som över lag var jämna, utmärkte sig speciellt Marc Svahnström i sin andra roll som mafioson Gerontes. Med sin hesa röst, gråbruna kostym och lapp för ögat kunde man nästan känna lukten av cigarrök trots det tomma munstycket. Och hans, ja vad ska man kalla det, gång hörde till de många överraskande detaljer som lyfte pjäsens tolkning i slutändan.
Soffi Sonck bytte förtjänstfullt mellan rollen som arg hustru och mafiosons vackra amma Jacqueline. Alfons Röbloms tolkning av ammans svartsjuka man Lucas var inte alltid helt övertygande, men som kompensation var han istället väldigt underhållande i rollen som dotterns lite mjäkiga fästman. En roll som gärna skulle ha fått ges ännu mer utrymme.
I dottern Lucinde, som för det mesta tjurigt höll tyst, fick Josefin Sonck slutligen visa vad hon går för i en rytmisk ordväxling med pappa Geronte. En ordväxling så skickligt tajmad att den gav associationer till nån form av musikstycke.


Originalet fungerar, oftast
Trots att texten enligt ensemblen användes mer eller mindre i sin originalform kändes den aldrig styltad i sig, tvärtom höjde den vissa scener som annars skulle känts lite väl farsaktiga för sammanhanget.
Personligen kunde jag dock inte låta bli att känna en viss, emellanåt irriterande, förvirring över de stundtals skarpa konstrasterna mellan då och nu. Oftast gav förvirringen en spänning till innehållet. Men en palestinasjalsbeklädd tonåring som tvingas gifta bort sig av sin mafiosoboss till far? Visserligen hör det till teaterkonstens frihet att blanda världar, men åtminstone i egenskap av ”nästantonåring” av 2000-talet känns just denna mix lite väl obegriplig.
Teater Kulings tolkning av den klassiska pjäsen kändes dock fräsch, man kan slappna av i rollprestationerna och de överraskande detaljerna var som grädde på det redan underhållande moset.

Text: SARA OTHMAN


tfn 528 468

Foto: FREDRIK TÖRNROOS


tfn 528 470