DELA

Ett steg in i illusionen

Ulf Wemans karaktär, Kasimir, är skådespelare, avdankad, arm och grå. Vid ett tillfälle i pjäsen säger Kasimir att han har ”fem urklippsböcker med dåliga recensioner”.
Nåväl, Ulf Weman, här ska du få en bra recension till din urklippsbok. För du gör ditt livs roll i ”Illusionisterna”, pjäsen som ingår i Teaterföreningens 100-årsjubileum.
Skådespelaren Alfons Röblom gör regidebut med ”Illusionisterna”. Pjäsen är skriven av Bengt Ahlfors och då Teaterföreningen sätter upp pjäsen har den också urpremiär på svenska. ”Illusionisterna” är en del av Teaterföreningens 100-årsjubileum och undantagsvis recenserar Nyan presspremiären. Den egentliga premiären är i morgon i samband med Teaterföreningens jubileumsfest.

I ”Illusionisterna”
finns tre roller. Ulf Weman spelar alltså Kasimir, den äldre skådespelaren som är cynisk, bekräftelsetörstande och aningen bitter. Bladen i lagerkransen han premierats med använder han då han kokar korvsoppa och han säger sig tänka på busstidtabeller då han spelar slutscenen i Kung Lear. Kasimir ger intryck av att leva i det förgångna: rökrocken från en pjäs, replikerna från en annan.
Charlotta Wallgren spelas av Sara Henriksson. Charlotta är den unga pjäsförfattaren som kommer till Kasimir för att han ska läsa hennes manus. Hon är ettrig, naiv och har en osviklig tro på teaterns kraft. Hon har ingen praktisk erfarenhet av teater, men kompenserar det med engagemang. Charlotta lever i framtiden: hennes pjäser ska spelas femhundra år efter hennes död.
Den tredje rollen, läkaren, spelas av Tomas Lundberg. Han kommer för att undersöka Kasimirs inbillade (?) krämpor men dras in i en Charlottas eldstrid. Han å sin sida drar in Charlotta i sin verklighet med knivhuggna narkomaner och döende barn. Han säger sig ha rätt till underhållning då han går på teater, inte lidande. Det har han tillräckligt av på jobbet.

Både Lundberg
och Henriksson gör fullt acceptabla prestationer. De står inte vägen för pjäsens stjärna och därmed är vi tillbaka där vi började.
Rollen som Kasimir är som gjord för Ulf Weman. I hans rolltolkning finns förvisso bitterheten och bekräftelsebehovet, men också värmen och omtanken. Weman spelar en roll som spelar en roll, och ibland syns en repa i illusionen där Kasimir framträder. Weman klarar den avancerade balansgången.
Läs mer i papperstidningen!

Karin Erlandsson