DELA
© Nya Åland

Erkas kvinnor gör ingen besviken

TEATER. ”Kvinnorna på Erkas”. Regi: Robert Liewendahl. I rollerna: Jan Nordberg, Maj-Lis Jekler, Jon Henriksen, Linn Weman, Sara Henriksson, Petter Sjöstrand, Isac Boman m.fl. Längd: cirka 2 timmar och 20 minuter
Gråt och skrattgaranti utlovades på förhand och skådespelarna i ”Kvinnorna på Erkas” gör ingen besviken i år heller. Det historiska skådespelet lockar till skratt, men innehåller även dramatik och hemskheter.
”Kvinnorna på Erkas” handlar om makarna Vilhelm och Vilhelmina Mattssons stora familj, och deras liv på gården Erkas på Vårdö under perioden 1875-1905.
Det är en pjäs om kärlek. Kärlek till livet, kärlek till hemmet och kärlek till det okända. Det som finns bortom horisonten fascinerar karaktärerna på ett sätt som får mig att sugas rakt in.
– Vad är kärlek, det är nog ett ord som jag inte vet vad betyder, säger Ida Mattsson, spelad av Sara Henriksson, i första akten.
Det visar sig vara en fråga som inte är lätt att svara på.
Husbonden Vilhelm Mattssons och sonen Sixtus Mattssons infekterade relation speglas perfekt i skådespelarnas framförande. Jon Henriksen (Sixtus) och Jan Nordberg (Vilhelm) gör mycket bra rollprestationer och man känner spänningen mellan dem hela vägen upp på läktaren.


Skönsång
Även Sara Henriksson gör en bra prestation som Ida, dottern till Vilhelm och Vilhelmina. Hennes sångröst ger mig gåshud och i de inledande två sångerna höjer stämningen. Efter ett par sånger börjar jag dock fundera vad de fyller för funktion. De bromsar upp dramaturgin på ett sätt jag inte riktigt förstår.
Första akten håller en komisk ton men sedan tar pjäsen en allvarligare vändning, och dramatiken i början av andra akten fängslar publiken. Pjäsen får efter den dramatiska delen svårt att komma på fötter igen och Eugen, spelad av Isac Boman, ger den ett lyft med sin åländska dialekt. Efter det ebbar tyvärr pjäsen ut och avslutas inte lika starkt som den inleddes.
Men som utlovats får publiken både skratta gott åt gammaldags medicinska tips av Norrängs-Tilda (Nina Åberg) och åt plumpa konversationer mellan den svenska adelsmannen Fredrik Stiernhof (Petter Sjöstrand) och de bortkomna ålänningarna.


Svårt att hänga med
En lång tidsperiod avhandlas under kort tid vilket gör att det blir svårt att hänga med i pjäsens övergångar. Att förflytta en publik flera år fram i tiden på bara några sekunder är inte så lätt att göra och som åskådare förstår man inte alltid vad som händer när stora hopp i tiden görs.
Jag hade önskat att Liewendahl hade lagt de historiska uppgifterna åt sidan och satsat mer på intrigen mellan karaktärerna, istället för att försöka porträttera händelserna historiskt korrekt.
I sin helhet är skådespelarprestationerna mycket bra. Många gånger verkar det som om skådespelarna kommer av sig i sina repliker, men i stället förvånas jag över proffsigheten i de välplanerade pauserna som låter publiken dra andan inför nästa repliksalva.


Magisk stämning
Emellanåt glömmer man bort att det faktiskt är teater, och allt runtomkring försvinner i en dimma. Stämningen på den lilla scenen vid Erkas är magisk när kvällssolen närmar sig horisonten och skådespelet på scenen tar över verkligheten.
Detta är helt klart en sevärd pjäs.

JOHAN ORRE

johan.orre@nyan.ax