DELA

En kärleksfull hyllning till en byfåne

Recension.

Patient 76.

Regi: Robert Liewendahl.

Manus: Jonnie Listherby.

Medverkande: Jonas Danielsson, Jan-Erik Berglund, Joanna Isaksson, Calle Bomansson, Jacob Danielsson, Catrin Finneman, Filip Häggblom, Petter Lobråten.
Det är en dramatisk och något överbefolkad öppningsscen som inleder denna avslutade del i Jonnie Listherbys trilogi om Lemlandsprofilen och konstnären Joel Pettersson, då samtliga sju skådespelare intar den lilla asymmetriska scenen i teatern på Alandica. Men så är det också en dramatisk livshistoria som berättas i pjäsens två akter och mycket ska rymmas med.

Pjäsen, som berättar om de sista åren i Joel Petterssons tragiska men färgstarka liv, rymmer de för en Joelfantast så välkända hönorna, träfigurerna och färgstarka målningarna. Men även Jonas Danielssons färgsprakande, högljudda och kärleksfulla tolkning av människan Joel, en roll som efter fyra år och tre pjäser har slipats till, och fått ett djup och ett mörker som bara en lång relation kan ge. Danielssons tolkning är tidvis nästan för mycket för den lilla scenen och det intima rummet, men balanseras av den sparsamma scenografin och rekvisitan. Bara det nödvändigaste har effektfullt placerats på scenen. Känslan och stämningen ligger därför på skådespelarnas ansvar och det märks att Jonas Danielsson och rutinerade Jan-Erik Berglund är vana med miljön och tar plats.

Filip Häggblom, Joanna Isaksson och Jakob Danielsson har en lite mildare tolkning av sina roller–och de har alla flera– men lugnet och tydligheten i deras scenspråk är en behaglig motvikt mot den yviga Joel. Catrin Finnerman och Joanna Isaksson har båda ett minspråk som gör sig bra i den avskalade scenmiljön. Petter Lobråten gör återigen en stabil tolkning av den lite strama, civiliserade Georg Kåhre, som återkommit i alla tre pjäser.

För den som inte kan sin Joelhistoria eller inte sett de föregående två delarna är historien inte så tydlig som man kunde önska. En kort resumé av föregående händelser kunde vara på sin plats för att denna del ska fungera som fristående. Och för Joelfantasten hade den röda garnstumpen Joel knöt runt sitt finger gärna fått ta plats i kostymeringen.

Men det är en tankeväckande pjäs, tidvis dråplig, tidvis tragisk, med en salig blandning av sanna händelser och påhittade. Inte bara en kärleksfull hyllning till en någon som på sin tid hölls för byfåne, utan även en beskrivning av den åländska befolkningen och samhället på tidigt 1900-tal. Är det värt ett besök? Ja, om recensenten torkar tårarna på väg ut från teatern måste nog svaret vara självklart.

”Gå för holi å si” , som Joel själv hade sagt.