DELA

En hel symfoni som enmansprestation

Konsert i S:t Görans kyrka i Mariehamn onsdagen den 25 juni inom ramen för den pågående orgelfestivalen. Andrzej Chorosinski, orgel
Kyrkans klockor klingar. Vi samlar oss till ett program med endast tre titlar: ”Dyptique” av Olivier Messiaen, ”Danse Macabre” av Camille Saint-Saëns och – som huvudnummer – en orgelsymfoni av Charles Maria Widor. Kvällens interpret, polacken Andrzej Chorosinski var med och grundade Ålands orgelfestival och har också medverkat vi tidigare tillfällen. Nu är han tillbaka för fjärde gången.


En annan Messiaen
Inledningsvis får vi återigen träffa Messiaen. En annan Messiaen känns det som. En tvådelad altartavla som dels målar upp människolivets oroliga värdsliga virrvarr för att i sin andra del ta oss till den himmelska ron. Detta är ungefär vad Erland Mattson i sin presentation förde fram, och jag väljer att delge er den här bilden, för att den mycket väl motsvarade min uppfattning av musiken. Första delens oro, med tema i moll rullade i magen medan den andra delens lugn, i dur, med sin ljusa registrering rörde sig uppåt, lugnt expanderande.
Camille Saint-Saëns var en duktig organist, men kvällens verk har ursprungligen inte skrivits för det instrumentet utan genomgått många metamorfoser. En sång, inspirerad av Henri Cazalis dikt om de dödas dans natten till Alla helgons dag, blev en en symfonisk dikt, som i Saint-Saëns i sin tur arrangerade för två pianon och Franz Liszt i sin tur omarbetade för solopiano. Och nu har alltså Andrzej Chorosinski arrangerat den för orgel. Jag antar att han baserar sin version på den symfoniska dikten. Melodin är bekant, och verket kändes nog inte så kusligt som den ”Dödens förstämda fiol, ihålig och falsk” och ”rysansvärda skratt som river sönder gravfriden” (jag citerar fritt ur dikten) kunde antyda.


Orgelsymfoni
Sen följde 40 minuter orgelsymfoni i fem satser. Inledande allegro vivace började dansant, det var som en renässansdans där jag kunde känna nigningarna i kroppen, snart nog började småtrollen springa för att övergå i vandring. Små virvlar bryter fram blir till vattenvirvlar och stillar sig i en koral. Älvtrumpeterna ljuder och manar fram större virvlar och ett kungligt intåg som drar med sig något otroligt virtuost tills kungen återkommer.
Det övriga satserna hade inte samma effekt på mig. Allegro cantabile med sin enkelhet, närmast renhet, i registreringen: rör- och flöjtstämmor, kändes skön med sitt porlande komp av snabba brutna ackord en nästan ”barnsligt” enkel melodi. Trudeluttigt har jag antecknat… Och den avslutande satsen, mest känd i hela symfonin, vävde en spudlande matta mot en enkel melodi i pedalen.


Uppskattat arbete
Igenkänningsfaktorn var definitivt högre än t.ex. under konserten med Messiaens musik. Vilket för mig innebär mera vila, men också mindre skärpning av öronen, mindre överraskningar. Jag tror vi alla uppskattade interpretens arbete! För visst är det ett arbete att hålla ihop en en-mans symfoni.
Som extranummer bjöds vi på en snabb och ljus Sommar ur Vivaldis ”Årstiderna”. Ännu en transkription, med andra ord.
LENA SVARTSTRÖM