I två föreställningar fyllda av energi och sångglädje förflyttade musikteatergruppen TaDaM i fredags Alandicas publik till 1920-talets Chicago. Som det också sägs i pjäsen fick vi se en historia om mord, girighet, våld, äktenskapsbrott och bedrägeri – allt det som fyller våra hjärtan till brädden, skriver Nyans recensent.

Musikalen Chicago berättar historien om Roxie Hart, en uttråkad hemmafru med smak för män och jazz som drömmer om Vaudeville och berömmelse. Allt går dock inte vägen för Roxie som i början av pjäsen i vredesmod skjuter sin senaste älskare och hamnar i fängelse för att invänta rättegång.
På Cook County-fängelset träffar hon idolen Velma Kelly, en artist som mördat både syster och make och nu står högst i rang bland fångarna. Staden har bara plats för en stjärna till mörderska i taget, och en maktkamp tar form – en kamp om de mest hängivna fansen, den bästa rättegången och de fetaste rubrikerna.
Musikteaterlinjen TaDaM är en del av Musik- och kulturskolan Sandels i Helsingfors, och ungdomar i åldern 15-22 får där under två läsår undervisning i sång, drama och dans med siktet inställt på en slutproduktion. Uppsättningen av Chicago som vi fick ta del av på fredagen var alltså resultatet av ett långt gruppsamarbete.


Sprudlande energi
Och vilken uppsättning! Scenografin är enkel men effektfull, ensemblen sprudlar av energi och orkestern och kören under ledning av Mika Westerlund tar med bravur sig an nummer efter nummer. Dessa ungdomar kan minsann vara nöjda med sina år på TaDaM – de rör sig med säkerhet över scenen och är alla mycket duktiga dansare. Här och där får skådespelarna ge prov på sina akrobatiska färdigheter, som i första aktens avslutning ”Sin egen bästa vän” då var och en uppslukad av sin spegelbild antar de mest krävande positioner på scenen.
Särskilt Jacintha Damström får plats att imponera när hon går på händer, hjular och steppar i sin roll som oskyldigt dömd fånge. Det är en rolig musikal vi bjuds på, och TaDaM med regissören Ylva Edlund har satt sin egen prägel på verket.
Det flirtas flitigt med den lokala publiken; Roxie beklagar sig över att vara klädd i en ”lampskärm från Sparhallen”, Velma har alltid drömt om att ”få sjunga på Ålands Rockoff” och fängelseföreståndarinnan tillbringar kvällarna på Arken.
Det är rappt och utmanande – tjugotalets dekadens har intagit vårt konserthus.


Fina rollprestationer
En produktion som TaDaMs Chicago är förstås först och främst en gruppförtjänst, men ändå kan jag inte låta bli att lyfta fram några enskilda prestationer.
Stella Laine gjorde på dagsföreställningen en provokativ och energisk Velma Kelly, och sjöng med bärande stämma genom dansnummer med galet högt tempo. Roxie Hart fick ett naivt uttryck i den skönsjungande Amanda Vuorinens skepnad, medan Björn Larsen som välputsad försvarsadvokat imponerade med tungvrickarnumret ”De två slogs till det small” och överraskade alla med en bakåtvolt.
Störst intryck på mig gjorde dock Kenneth Mattila som Roxies blåögda man Amos Hart. I typisk tjugotalskostym får han med små medel fram Amos osäkra natur och minner mig med sin gummikropp och naturliga komik om en ung Donald O’Connor. Toppat med solot ”Mr Cellofan” är Mattila ett namn att lägga på minnet, liksom många andra i Chicagos rollista.

IDA KRONHOLM

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax

Musikal
”Chicago”
Av Fred Ebb och John Kander, gästspel med med TaDaM-teatern i Alandica. Regi: Ylva Edlund, koreografi: Anne Pihlström, sång- och körinstudering: Kati Mäkelä-Niemi, kapellmästare och producent: Mika Westerlund.