DELA
© Nya Åland

En berörande krönika utan nåd

Steve Sem-Sandberg, Augustprisbelönad författare som finns bland dem som kommer till Mariehamns litterturdagar, är aktuell med romanen ”De fattiga i Lodz”. Nyans recensent beskriver boken som ”tät och berörande”. 


Augustpriset i skönlitteratur gick i fjol till romanen ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg. En krönika som bygger på verkligheten i ett getto under andra världskriget måste ju bli en mörk historia.
Och Steve Sem-Sandbergs bok är svart – ingen ljusglimt finns på de många sidorna. Ja, någon människa ger en annan människa en bit bröd, någon vill rädda en annan, men de här undantagen är få.


Tät och berörande
Varför ska man ändå läsa romanen? Därför att den drabbar läsaren genom sin kunnighet och sin intensitet. Texten är inte svårläst i vanlig mening, men oerhört tät, oerhört berörande. Ibland krävdes flera dagars pauser för att jag skulle orka fortsätta.
Jag har läst ganska många böcker om judarnas öden under andra världskriget, men ingen som betraktar dem helt och hållet ur gettots synvinkel. Det gör den här romanen. Den bygger på bevarade dokument, framför allt på den så kallade gettokrönikan som skrevs i gettots arkiv, och på ”encyklopedin” som består av bibliotekskort med anteckningar om personer och händelser i gettot.
I en avslutande kommentar går Sem-Sandberg igenom de här och andra källor han har haft. Han pekar på vad som är tillförlitligt och vad som är mindre tillförlitligt i källorna. Och han pekar på att vi som läser boken idag vet vad som hände utanför gettot, medan krönikeskrivarna bara kunde ana det.


Känner sig instängd
När man läser får man inte förflytta sig från gettot, man känner sig instängd, precis invånarna i gettot gjorde. Som flest var de 200.000-250.000 på den ytterst begränsade ytan. Enligt en uppgift skulle 877 ha överlevt, de övriga dog i gettot och framför allt i de förintelseläger dit de deporterades.
Centralgestalt är Chaim Rumkowski, juderådets ordförande. Han, liksom många andra av gestalterna i boken, har verkligen existerat. Det djävulska var ju att nazisterna tog juderåden till ett slags bundsförvanter, som fick meddela de övriga judarna alla beslut som egentligen fattades av nazisterna. Rumkowski vill tro på vad han får höra: att bara alla arbetar ska stadsdelen klara sig – det är inte fråga om ett getto, säger han, det är fråga om en arbetarstad. I realiteten var det ett arbetsläger av värsta slag.


Hade inget val
I romanen framstår Rumkowski som en odelat obehaglig figur. Bland annat älskar han barn, men han är också pedofil. Boken rör sig kring det svåraste beslutet han måste meddela: när nazisterna befaller att inte bara de äldsta invånarna utan också alla barn ska deporteras.
Det har diskuterats om Rumkowski var ”en frälsare eller en förrädare, hjälte eller syndabock”, som Sem-Sandberg skriver i kommentaren. Och han ger svaret att det beror på vilken synvinkel man har. I själva verket hade Rumkowski sannolikt inget annat val än att lyda.
Vid sidan av Rumkowski får vi en mängd porträtt av andra personer i gettot. Barn, kvinnor, unga män, gubbar, goda, hårda, falska, ärliga, gripande – alla slags personligheter som accentueras av de onaturliga förhållandena. Till sist deporteras också Rumkowski och hans familj. Den sista vintern i gettot får vi följa via en ung man, Adam, som lyckas gömma sig och övervintra i sitt elände – och som ändå måste dö på själva befrielsedagen. Ingen ljusglimt där heller.


Hur stod författaren ut?
Steve Sem-Sandberg kommer till litteraturdagarna, så jag hoppas få tillfälle att tacka för en stark läsupplevelse. Men jag skulle också vilja fråga hur han stod ut med den långa tid han måste ha satt ner på att undersöka de fasansfulla fakta som han grundar verket på. Det var tungt att läsa, det måste ha varit ännu tyngre att forska i och skriva om.

DORIS INGMAN