DELA
© Nya Åland

”Elden i mig var stor”

– Under kommunisttiden fick man inte kalla sig kompositör om man inte hade avgångsbetyg från högskolan. Jag levde två olika liv, mitt yttre liv som familjeförsörjande musiker var förskräckligt, men på min kammare satt jag i hemlighet och skrev musik, berättar Peteris Vasks.
Idag är tonsättaren Peteris Vasks ett världsnamn inom sitt område, men vägen dit var lång. Som son till en baptistpastor i Lettland under kommunisttiden var de flesta dörrar stängda för honom. Han var utbildad musiker och spelade kontrabas i flera orkestrar innan han slutligen kom in på konservatoriet i Vilnius i Litauen.
När han kom in där var han tvungen att gå igenom allt han lärt sig som musiker ett varv till.
– Men elden i mig var så stor, Vask pekar på sitt bröst, Jag brann och jag måste få det ur mig. Jag älskar att komponera, men viktigast av allt är det budskap, den musik jag känner att jag måste förmedla till andra


Musiken gav frihet
För kompositörer av instrumentala verk var det i alla fall lättare att överleva än för dem som använde text till musiken. Deras verk nagelfors och måste hålla det ideologiska måttet får att godkännas. Många författare hamnade i Sibirien, medan de flesta kompositörer klarade sig.
– Musiken var en frihetens ö i mitt inre.
– Att överleva och leva som kompositör är aldrig lätt, men jag har förmånen att ha ett tyskt förlag som ger ut skivor med min musik. Idag är jag priviligerad och kan leva på komponerandet.
Han säger sig vara en mycket långsam kompositör.
– Jag kan absolut bara skriva ett verk i taget, varje verk kräver full koncentration, dessutom är jag perfektionist och kan inte lämna nåt hafsverk ifrån mig bara för att tjäna pengar.
Själva arbetsprocessen tycker han att är svår att förklara.
– Det är absolut inte bara ett intellektuellt jobb, det inrymmer ett oförklarligt element av inspiration. Men något direkt medium för en gudomlig inspiration är jag inte.
Det är helt nödvändigt för honom, liksom för alla kompositörer, att vara närvarande vid uruppförandet av ett verk.
– Det är ju som ett barn som jag skickar ut i världen.


Nordgren var förebild
Idag är han fri att resa och delta när hans verk uppförs. Han upphör inte att vara fascinerad av att världen och musikvärlden trots allt är så mångfaldig.
– Musiken är ett sorts esperanto som kan förstås över hela världen, ändå kan man tydligt höra varifrån musiken kommer.
Själv tar han in mycket element från lettisk folkmusik i sina kompositioner. Han älskar finländsk musik och finländska musiker.
– God teknisk skicklighet är förstås alltid fundamental, men finländska musiker har elden i sig.
Han nämner namn som Juha Kangas och Jonte Storgårds, som båda medverkar i årets Katrina kammarmusik och förstås Pehr Henrik Nordgren som länge varit en vän och förebild.
– Jag fick några skivor med hans musik redan under kommunisttiden, sen när Lettland blev fritt kom vi att ha ganska täta kontakter. Vi ringde varandra varje vecka. jag gillade honom för att han var så anspråkslös. Han satt där i Kaustby och skrev musik. Det var det viktigaste, musiken, inte att hänga på restauranger med kulturfolk. Han hade en alldeles egen röst.

KATARINA GÄDDNÄS

katarina.gäddnäs@nyan.ax