DELA
© Nya Åland

Duktiga amatörer i klassiker

Det finns lysande rollprestationer i Katt på hett plåttak och trots att spelet är ojämnt blir det aldrig riktigt dåligt.
Det och det faktum att pjäsen är välregisserad gör den klart sevärd. (På bilden Maria Mäntylä, Ann-Christine Karlsson, Kenneth Johans och Tomas Lundberg.)
Det är inte ofarligt att i en amatörteaterförening sätta upp en klassiker som kräver total närvaro och stor skicklighet av skådespelarna. Det blir inte heller mindre farligt då amatörteaterns medlemmar har ganska lite erfarenhet av den typ av roller och konflikter som pjäsen består av.
Mot den bakgrunden kan man inte bli annat än imponerad av uppsättningen Katt på hett plåttak.
På pressvisningen tidigare i veckan sade regissören Arn-Henrik Blomqvist att skådespelarna i Mariehamns amatörförening ville vässa sina instrument och uttryck och göra annat än pjäser med yviga gester. Att han har gjort sitt bästa för att hjälpa dem på traven kan man se i regin.


Genialt grepp
Redan greppet att öka intimiteten genom att placera publiken på scenen mitt i föreställningen är genialt. Det ger inte bara en stark känsla av man själv är närvarande i handlingen, det ger också skådespelarna möjlighet att uttrycka sig betydligt med dämpat och förfinat.
Alla bland publiken var inte så förtjusta i att vissa repliker till och med viskades fram eller sades med ryggen vänd mot publiken. Det blev svårt att höra, konstaterade några under pausen.
Själv upplevde jag inte det lågmälda som något problem utan uteslutande som positivt.


Stor talang
Däremot tyckte jag att det i vissa situationer slog över åt andra hållet, det yvigt teatrala var inte helt bortfilat.
Som amatörteater oftast är var nämligen också spelet i gårdagens föreställning ojämnt med utrymme för en bred skala av adjektiv. Där fanns både lysande rollprestationer och sådana som inte kändes övertygande. Riktigt dåligt blev det dock aldrig.
För mig personligen gjorde Tomas Lundbergs tolkning av Big Daddy störst intryck. Här handlar det definitivt inte om yviga gester, det handlar om stor talang. Lundberg kan genom att bara utnyttja sin hållning få fram olika känslor och uttryck.
Uppgörelsen mellan honom och sonen Brick (Daniel Dahlén) fullständigt dallrade med äkta sydstatshetta.


Djupare dimension
Maria Mäntyläs tolkning av Maggie som en utmanande och nästan vulgärt provocerande kvinna är kanske lite svår att smälta om man inte snabbt glömmer bort den kvinnotyp som Elizabeth Taylor gestaltar i den film som har gjorts på basen av Williams manus.
Lyckas man glömma filmen inser man att Mäntylä skickligt är sin rollfigur trogen genom hela pjäsen och dessutom lyckas tillföra en ny djupare empatisk dimensionen i den sista akten.


Humoristiska inslag
Pausskvallret handlade också om att man var förvånad över vem som spelade vad. Hade inte till exempel Jan-Erik Berglund varit som klippt och skuren i rollen som Big Daddy?
Jag utgick i från att Berglund var Big Daddy tills jag såg pressvisningen och jag blev glad över att så inte var fallet. Det hade varit för enkelt.
Katt på hett plåttak helt klart sevärd. Den tunga texten ger inblick i själsliga mörka avgrunder men både regissören och skådespelarna tar väl till vara på också de humoristiska inslag som finns i manuset.

TITTE TÖRNROTH-SARKKINEN

titte.tornroth@nyan.ax

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax