Dikter som öppnar sig för läsaren
”Muskedunder” är som helhet en diktsamling som öppnar sig för läsaren, skriver Nyans recensent Åsa Stenwall-Ahlbjerg om Sanna Tahvanainens nya diktsamling som utkom på tisdagen hos Schildts.
I mörkare stunder kan man ibland få känslan av att den moderna litteraturen degraderats till en skvallerspegel och läsning till nyckelhålstittande. Personfixering och självframställning, olika former av jagkonstruktioner och ”privata” bekännelser verkar dominera scenen i vårt mediala landskap.
Sanna Tahvanainen har byggt upp sitt författarskap under de senaste fjorton åren både med och mot denna tendens. Allt sedan debuten 1994 med diktsamlingen ”Fostren” har hon modigt skrivit fram nya sätt för kommunikation med läsaren, inte väjt för det otäcka och tabubelagda, inte varit rädd för att visa fram ett kvinnligt och kroppsligt jag i texten. Barndom och flickliv, mobbning och utanförskap, smärta, skräck och våld har beskrivits med en sällsynt språklig intensitet i både hennes lyrik och prosa.
Rivit skrankor
I sina kolumner rev hon skrankor genom att öppet berätta om förlossningserfarenheter och svårigheter att vara mamma, i sin föregående diktsamling ”Jag vill behålla precis allting” (2006), där Källskär är ramen omkring den lilla familjen, är ”Livet fläckat av gröt, helt enkelt. Inte precis någon lovestory, utan snarast en sjukdomsberättelse”.
Mörkt, farligt och vackert. På gränsen. Intill bråddjupet. Med fingret på avtryckaren. Så ser det ofta ut i Sanna Tahvanainens ordvärld.
Tuff och provocerande – så har den mediala bilden av Sanna Tahvanainen ofta framstått. Den som läser henne noggrant ser andra fasetter.
Rör oss alla
I hennes nya diktsamling ”Muskedunder”, som utkommer i dag, stiger läsaren in i en historiskt djupare och geografiskt bredare värld än i hennes tidigare böcker. Det egna jaget finns med, naturligtvis, men de frågor som de berättande dikterna tampas med rör oss alla.
När boken tar avstamp i den danska poeten Pia Tafdrups ord: ”För att leva ska vi bära skador vi vållar varandra, inte minst ovetande” förstår man att här är existentiella ting på spel. Diktaren ger sig i närkamp med intet mindre än Moderniteten. Och lyfter fram ett hjärta som inte klarar av att leva i den. Döden, historien och nuet tvinnas in i varandra i konkreta och starka bilder, eller snarare föremål.
Bara titeln är lockande nog. ”Muskedunder” – vilket ord, kraftfullt och samtidigt komiskt! Det betyder ett omodernt och klumpigt gevär, läser jag i ordboken. Och det kommer ett användas.
Brett motivval
”Kristallpalatset” heter den första avdelningen. Där stiger läsaren in, i den första världsutställningens gloriösa byggnad i Hyde Park i London. Året är 1851. Redan här blir jag glad över författarens breda motivval och hennes förmåga att bildliggöra komplexiteten – det lockande okänsliga och samtidigt sköra – i det moderna. Här skildras 1800-talsmänniskans fascination inför exotiska ting och folkslag och den moderna tekniken. Allt finns i glaspalatset, teserviser från Kina, ”samiska kranier/i naturlig storlek”, maskiner av olika slag. Dikterna handlar mycket om skörhet, om spegling, om modernitetens chimär, om jagets sårbarhet och illamående: Kristallpalatset rasar samman. Och den som slår sönder det är ”en kvinnas hjärta”. Ett opålitligt ”vidunder”. Groteskeri, humor och sorg finns med i denna poetiska civilisationskritik.
Den mittersta avdelningen heter ”Den ryska tsarens initialer”. Här är diktjaget mera närvarande och scenen trängre: mannen, barnet, sängen känns igen från tidigare diktsamlingar, men också allehanda vapen – pistoler, eggvapen, sablar – hanteras. De vackra och farliga vapnen lockar och skrämmer. Moderns och barnets krigiska låtsaslek övergår i otäcka dikter om manlig jakt och våld: ”jag känner en man som sköt sin fru/när hon gick för långt/nu går hon ingenstans”.
Rom som fond
”Marmormänniskor” har Rom som fond. Diktjaget befinner sig i hjärtat av den eviga staden, omgiven av söndervittrande palats och skulpturer med ”stelnade blickar”. Diktjaget smeker Konstantins knäskålar och smakar på vattnet från madonnans ögon, som ”är alldeles färskt”. Historien, förfallet och döden är åskådligt närvarande och sinnligt beskrivet. Rom är också nuet, diktjaget drömmer om fotbollsspelaren Totti och går på fotbollsmatch och beundrar hans spel, ”känslan av marmor och skådespel”. Den här avdelningen tycker jag kanske bäst om i boken. Det är skönt att se antika motiv dyka upp och få liv hos en yngre diktare. Här öppnar sig diktjaget mot tiden och rummet på ett spännande och sympatiskt sätt.
”Muskedunder” är som helhet en diktsamling som öppnar sig för läsaren. Språket är klart och rent om än på vissa ställen lite slappt i kanten, och dikterna är mycket visuella. Man ser saker framför sig. Visst är också detta en jagets berättelse, men en berättelse satt in i ett större sammanhang. Skönt.
