DELA
© Nya Åland

Det går att få minnesluckor på Erkas

Teater
Ny pjäs
Kvinnorna på Erkas av Robert Liewendahl. Urpremiär i Erkas byagård på Vårdö i fredags, spelas ännu onsdag 16.7 kl 19.00.
I rollerna Sara Henriksson, Jan Nordberg, Maj-Lis Ickler, Linn Weman, Gunilla Schåman, Isac Boman med flera.
Wårdö teaterns ”Kvinnorna på Erkas”, skriven av Robert Liewendahl, hade premiär i fredags.
En fin ensemble och ett bitvis mycket bra skådespel väger upp ett aningen splittrat manus, tycker Nyans recensent.

Nöjd publik
”Kvinnorna på Erkas” handlar om makarna Vilhelm och Vilhelmina Mattstons stora familj, och deras liv på gården Erkas på Vårdö under perioden 1875-1905. Publiken tycks vara nöjd.
Den ena skrattsalvan efter den andra levereras, och koncentrerad tystnad försjunker man i vid alldeles rätt tillfällen.

Underhållande
Det finns skäl till att publiken kan vara nöjd.
Skådespelarnas insatser är överraskande fina, med roller som känns inarbetade. Dialogen lockar många gånger till skratt, som till exempel vid kalabaliken runt kappsäcksförsäljaren i första akten.
Ibland fångas man också av de allvarligare scenerna, som till exempel när Ida, spelad av Sara Henriksson, rider iväg för att försöka hitta sin försvunna vän.

Några utmärker sig
I en ensemble som överlag är fin, märks några prestationer särskilt. Husbonden Vilhelm Mattsson, spelad av Jan Nordberg är övertygande i rollen som barnsligt egocentrerad, klumpig och snål storbonde. Det är en karaktär som lätt kunde hamna innanför klichéhagens höga stängsel, men Nordberg halkar aldrig i fällan i sin porträttering. Istället anar man en outtalad självinsikt hos fadern, som skänker nyans.
En annan karaktär som känns uppfriskande är den bortskämda, trotsiga dottern Evelina, spelad av Gunilla Schåman. Evelina framstår som en skön kontrast till den äldre systern Ida, som enligt min mening tenderar att bli väl ödmjuk och perfekt.
Ytterligare en figur som man bara inte kan låta bli att gilla är Petter Sjöstrands tolkning av friherren Fredrik Stiernhof. Utan att spela över gör Petter en klassiskt bortklemad och ”sprätthökig” adelsman, som är söt i vitt nattlinne, kravatt och rikssvensk accent.
Då denne ställs i kontrast till åländska bondlurkar plockas lätt några billiga, men komiska (!) poänger. Nämnas måste också att Isac Boman, som aldrig sysslat med teater förr, är mycket säker i rollen som Eugen.

För splittrad handling
Trots att alla medverkande presterar fint, så lämnar pjäsen en lite frustrerande känsla efter sig.
Vad jag önskar är att Liewendahl skulle ha vågat begränsa sig. Att täcka trettio års historia på två timmar låter sig inte göras. Som åskådare hänger man inte med över de stora hoppen i tid och rum.
Pjäsen tillåter inte intrigen att förtätas, utan den får mer karaktären av historisk exposé. Folk gifter sig, får barn, dör och försvinner och skådespelarna hinner knappt byta kläder där emellan. Man hinner aldrig riktigt begripa hur stor Sixtus kärlek till hustrun är, och därför förstår man inte heller vidden av hans sorg då hon går bort.
Jag tycker inte heller att kombinationen mellan å ena sidan klassisk buskishumor, och å andra sidan gravallvarligt drama fungerar särskilt bra. Eller: det kunde fungera, men då skulle man behöva mer tid på sig, tid att vila i händelserna på scenen – tid att fatta och smälta.
Den splittrade handlingen gör tyvärr att pjäsen som helhet trycker ett lite upphackat fotspår i mig. Styckad i scen för scen fungerar pjäsen bitvis mycket bra. Men alla sekvenser tillsammans utgör ett, för mig, ogripbart helt.

Sevärd
Trots ovanstående så menar jag vad jag säger då jag säger: Den är sevärd!
Ty det var faktiskt något märkligt över Erkasgården i fredags kväll. Det kan ha varit mörkret bakom fönsterglasen i det gamla rödmålade trähuset, skymningen. Ljudet av droskans hjul och hästhovarna mot grus.
Eller det kan ha varit de där glimtarna. Det välspelade, energiska, täta eller vad man nu vill kalla det. Tillfällen som faktiskt fick mig att bli glömsk – glömsk för tidpunkt och plats.

LINNEA TILLEMA