DELA
© Nya Åland

Den borttappade aposteln Junia

Prostens Stefan Snellman har läst boken ”Jesus och de
första kristna” och skriver om den ”borttappade” kvinnliga aposteln Junia och freden som också den glömts bort. Aposteln Junia längst till höger på bilden.

Det finns idag ett ökat intresse för den äldsta kristna tiden. Många välkomnar därför verket ”Jesus och de första kristna” under redaktion av Dieter Mitternacht och Anders Runesson.
I boken medverkar aderton ledande forskare från olika länder. Den katolska tidskriften Signum räknar med att den under överskådlig tid kommer att vara det akademiska standardverket på svenska. Men boken är lättläst och kan rekommenderas för alla intresserade.
Den omspänner allt från judisk, grekisk-romersk religion och filosofi till postkoloniala och feministiska analyser. Den redovisar alla tänkbara källor och synsätt.
Verket är mycket mycket digert. Jag nöjer mig därför med att ta upp två ämnen: fredsmotivet och kvinnans ställning.


Borttapad apostel
Särkilt intressant är aposteln Junia, som tappats bort i den nya svenska bibelöversättningen. I Romarbrevet 16:7 skriver Paulus ”Hälsa Andronikos och Junia, mina stamfränder som har suttit i fängelse med mig. De är högt ansedda apostlar och de har bekänt sig till Kristus före mig.” Kyrkofäderna Både Hieronymus och Chrysostomos – den ortodoxa kyrkans lärare – talar om Junia som kvinnlig apostel.
Den senare skriver: ”Att vara apostel är något stort. Men att vara högt ansedd bland apostlarna – tänk vilken härlig lovprisning det är! Hur stor måste inte visheten hos denna kvinna ha varit, då hon till och med ansågs värdig titeln apostel.”
Av Paulusbrevn framgår att apostlaämbetet i den urkyrkan var det förnämsta. Avbildningar av aposteln Junia finns bland annat i orientaliska kyrkor samt i Skottland och Oregon, där det finns en sex fot hög fresk av henne.
Professor Bauckman vid St Adrewsuniversitet i Skottland skriver att Junia, ursprungligen Johanna, hörde till kung Herodes hov och var den kvinna som med Maria Magdalena besökte Jesu grav på påskmorgonen. Hon ansågs också vara den främsta evangelisten.
Hur kom det sig då att man sedan lade ett s till namnet och gjorde henne till man? ”Junias” är ett påhittat namn som inte påträffats någon annanstans. En papyrushandskrift från 200-talet visar att man ändrat i texten.
Av 39 biblar, från tryckkonstens barndom till mitten av 1800-talet, har bara en den förändrade formen. I King James bibel 1611 och New English Bible är Junia en kvinnlig apostel. Likaså i den nya norska bibeln. Man kan undra vad som föranlett Svenska bibelkommissionen att välja den manliga formen.


Kristna radikala
I det dåtida samhället kunde kvinnor ha ledande poster och de kristna var härvidlag mer radikala än andra. De kom i början från de lägre samhällsskikten där jämställdheten var naturlig. Men då allt fler med hög social status anslöt sig, blev det svårare för kvinnorna att få ledaruppdrag. Genom anpassningen till eliten förlorade de rätten till samma poster som männen. Samtidigt blev det obekvämt att påminna om aposteln Junia.
Första korintierbrevets passus om att kvinnorna ska tiga i församlingen står i motsats till det Paulus annars skriver om kvinnornas roll. I Galaterbrevet betonar han jämlikheten med orden: ”Här är inte jude eller grek, här är inte slav eller fri, man eller kvinna, utan alla är ett i Kristus.”


Anpassning
Det motsägelsefulla nedtystandet av kvinnorna och det faktum att det i en viktig handskrift är oklart var stället hör hemma, talar för att det är ett senare tillägg, föranlett av ett ökande behovet att anpassa sig till omgivningen.
En liknande anpassning kan vi se då de kristna, efter att kristendomen upphöjts till statsreligion, övergav sin pacifistiska hållning. Anpassningen till omgivningen har därefter fortsatt.
Kyrkan behöver därför på nytt göra sig förtrogen med sitt ursprung, gå tillbaka till källorna och vid behov justera kursen.


Har ansvar
Enligt bibeln har mänskan ett ansvar för skapelsen. Här ingår uppgiften att tillsammans forma ett samhälle där det råder rättvisa och fred.
I Gamla testamentet skildras ofta om krig och våld. Men våldet glorifieras inte. I stället kan vi se en växande längtan efter fred och Messias (Kristus), som man väntade på, skulle vara en fredsfurste.
Jesus visar på självuppoffringens väg. Den innebär att vi ger i stället för att ge igen, vänder andra kinden till, underkastar oss lidande för andra och möter våld med icke-våld. Den vägen förebådas i Gamla testamentet i texten om Herrens lidande tjänare, Jesaja 53.


Ny möjlighet
Vid Kristi födelse proklameras freden som en ny möjlighet för mänskligheten. Kristus är världens fred. Den utsagan är enligt författarna till Jesus och de första kristna det viktigaste som sägs om freden i hela Nya testamentet. Den lidande Kristus, som inte gav igen, kommer alltid att vara en förebild för dem som arbetar för fred.
De fredsarbetare som Jesus prisar saliga i bergspredikan har, liksom vår tids kristna förebilder, Abbé Pierre, Moder Theresa, Nelson Mandela och Desmond Tutu, valt kärlekens och självutgivelsens väg.
Kampen för fred och försoning efter andra världskriget kan vi följa i filmen ”Vi som hatade varandra så mycket” som blev klar till EU:s 50-årsjubileum och med svensk text har visats på TV5 Monde. Den borde visas i alla skolor.




STEFAN SNELLMAN