DELA
© Nya Åland

De trivs i upprorsledaren Aréns stuga

Erik Aréns namn är aktuell i år när tvåhundraårsminnet av kriget 1808-1809 firas. Kronolänsman Arén var den som, tillsammans med pastorsadjunkten Henrik Johan Gummerus, ställde sig i spetsen för det åländska upproret mot de ryska ockupanterna våren 1808. Vad alla kanske inte vet är att den stuga där han bodde under slutet av sitt liv fortfarande står kvar på norra sidan om Bjärströms träsk. På bilden syskonen Maj-Lis Hagberg och Nils Sandberg. Arén var deras mormors farfar.
Aréns kallas stället än i dag och stugan bebos fortfarande släktingar till Erik Arén. Maj-Lis Hagberg, 82, och Nils Sandberg, 78, är sedan många årtionden utflyttade och bosatta i Sundsvall, respektive Stockholm, men vistas alltid sommartid hemma i Bjärström. Deras äldre syster Agnes Bergman gick bort 1983.
Utöver sommarvistelserna i Bjärström kommer Nils kommer dessutom så ofta han kan även andra årstider för att se till det lilla huset och vattna krukväxterna. När Nyan träffar dem har både han och Maj-Lis anlänt för att fira midsommar.
Hur är ni släkt med Erik Arén.
– Han var vår mormors farfar. Mormor hette Edla Arén, svarar Nils.
Ingen av de två kommer i håg mormodern eftersom hon gick bort redan 1905, långt innan de föddes. Maj-Lis och Nils mor hette Emilia Sandberg. Hon var född 1895 och gick bort 1984.
– Men mormor hade egna minnen av Erik Arén, det har vår mor berättat, säger Maj-Lis.


Arén nämndes
På frågan om de varit medvetna om att de är födda och uppvuxna på ett ställe som har anknytning till en person som varit involverad i dramatiska skeden i den åländska historian blir svaret att de nog inte tänkte så mycket på det när de var unga även om Erik Aréns namn nog ofta nämndes av de äldre.
– När vi var barn gjorde vi visst kaninburar av kistor som skall ha tillhört honom, säger Maj-Lis med ett leende.
– Det var väl först i samband med resningen av minnesstenen vid Finströms kyrka 1958 (till 150 årsminnet av bonderesningen 1808) som jag riktigt på allvar blev medveten om hur vi var släkt med Erik Arén, säger Nils.
Till avtäckningen var hans mor inbjuden och också han följde med. Mor och son finns bevarade på pressbilder både i lokaltidningen Åland och i Dagens Nyheter som sände ut en reporter för att bevaka festligheterna.


”Lite pirrigt”
Maj-Lis och Nils vet också att en hörnsten och en trappsten användes för Erik Aréns gravvård på Finströms kyrkogård.
– Inte går man ju och tänker på att det var här han levde men när man läser om det känns det nog litet pirrigt. Tänka sig att den lilla gubben en gång struttade omkring just här, säger Maj-Lis.
Det hon tänker på är en beskrivning av Arén som liten till växten, men en person som ännu in i ålderdomen besatt ”ungdomlig livlighet och eld”.


Upprorsledare
Erik Arén var född 1772 på Mellangårds i Bartsgårda, nummer tre i ordningen av fem syskon. Efter att ha arbetat som bokhållare på Hatanpää gård nära Tammerfors och även på Lauko gård fick han 1801 anställning på landskansliet i Åbo och blev följande år utnämnd till länsman i Finström. När kriget 1808-1809 bröt ut och Åland invaderades av ryska trupper vårvintern 1808 blev han tillsammans med pastorsadjunkten Henrik Johan Gummerus ledare för det åländska bondeupproret. För sina insatser fick Arén av kung Gustaf IV Adolf motta medalj för tapperhet i fält och han beviljades, när Kungen besökte Åland och gav Arén audiens på Lemlands prästgård, en årlig livstidspension på 200 rikdaler.


Fick återvända
När ryssarna år 1809 återerövrade Åland tvingades också Arén med familj fly till Sverige. På hösten samma år återkom han dock till landskapet med lejdebrev av Karl XIII men satts under bevakning av ryssarna och återförpassades 1810 till Sverige. Efter en tid i Stockholm, där han skall ha haft fritt tillträde till hovet, blev Arén länsman i Sollentuna härad. År 1821 tilläts han återvända till Åland.
Under vistelsen i Sverige hade han sålt sin tidigare gård i Bamböle och bosatte sig nu under ett par år i Bjärström och därefter i Ämnäs till dess han 1831 kunde köpa en liten lägenhet på norra stranden av Bjärströms träsk, den plats där han sedan skulle visats till sin död 1859, vid 87 års ålder.


Eternitplattor
Den stuga som Nils Sandberg och Maj-Lis Hagberg nu innehar är i allt väsentligt den stuga som Arén lät uppföra. I något skede har den dock flyttats någon meter högre upp i sluttningen och ingången som tidigare varit mot sjön är nu vänd mot skogen. I modern tid har Nils Sandberg beslagit stugan med eternitplattor.
– Tidigare var den klädd med bräder och ribbor, röd med vita knutar, men jag blev trött på att måla och en sommar, när en burk med färg som jag hängt på stegen föll ned och färgen skvätte över både vägg och fönster, beslöt jag att det fick vara nog. Eternitplattor var då på modet och jag klädde stugan med sådana, säger han.
Invändigt har dock inga större förändringar gjorts på senare tid och atmosfären i de tre små rummen är trivsamt gammaldags. Några inventarier som skulle härstamma ända från Erik Aréns tid har man dock inte kvar och de papper och dokument som ån gång i tiden lånades för en Ålandsutställning i Stockholm återbördades aldrig.
– De blev förmodligen kvar i något arkiv i Stockholm, säger Nils.
Kanske borde någon sätta upp en liten plakett som skulle berätta för eftervärlden att det var här, strax norr om Bjärströms träsk, som Erik Arén bodde från 1831 till sin död 1859?

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax

Foto: JONAS EDSVIK