DELA
© Nya Åland

Dåligt manus, bra skådespelare

Aldrig ses väl så många politiker i publiken som då det vankas revy. Det är kanske inte så konstigt: politikerna är tacksamma att driva med och ett stort antal nummer under fredagens premiär av Teaterföreningens revy ”Siddu barra” handlar om politiker. Man kan också säga det så här: perukerna firar triumfer.
Skådespelarinsatserna är goda, rentav mycket goda. Framför allt är det en jämn ensemble som spelar revy, och det är en fröjd för publiken. Alfons Röblom är en klippa i samtliga roller, ofta av huvudkaraktär, medan Bertel Eriksson håller ställningarna bland birollerna. Båda ger på sitt sätt en stabil bas åt alla nummer de medverkar i.
Den klarast lysande stjärnan är den för revysammanhang nya skådespelaren Erik Lönngren, han som också medverkade i filmen ”Lärjungen”. Hans insats som polischef Teijo Ristola är det roligaste numret i revyn. Energin är hundraprocentig, och Lönngren skruvar till Ristola med mångahanda manér.

Skådespelarinsatserna
är som sagt goda, men materialet är inget att hänga i julgranen. De flesta nummer är alldeles för långa, de går i stå utan att komma någonvart. Det skulle gå att skära ner så gott som alla nummer med hälften, då skulle energin och tajmingen kanske fungera.
Ett annat problem är att manusförfattarna (Ingen Nämnd och Ingen Glömd) i många sammanhang valt en så enkel utväg. Lönngrens tolkning av Ristola är rolig för att tolkningen har en förankring i mediabilden, alltså den som gemene man, har av polischefen. Cykelhjälmen ligger på bordet, han är översvallande och trixar med finskan och tolkningen till svenska.
Men att så många män gillar att klappa kvinnor på rumpan eller att se på deras bröst – vad har det med saken att göra? Och är det roligt?
Läs mer i papperstidningen!

Karin Erlandsson