DELA
© Nya Åland

Carpelan om barndomens ljus och mörker

Bo Carpelans (bilden) roman ”Barndom” (Schildts 2008) är en berörande tidsskildring av en tid som yngre generationer måhända har svårt att på djupet förstå. Samtidigt är den en tidlös, allmängiltig skildring av ett känsligt barns växande in i vuxenvärlden, skriver Nyans recensent Sten-Erik Abrahamsson.
Man kan fundera över varför så många författare skriver om sin barndom. Antagligen är det för att man under barndomen är som mest öppen för intryck, det man upplever då har en avgörande betydelse för ens fortsatta liv.
Bo Carpelan har för sin del i flera omgångar återvänt till barndomen och i höstens bok, som helt enkelt fått namnet ”Barndom”, får vi följa författarens alter ego Davi under hans barndomsår i 1930-talets Helsingfors.


”Ändå ett piano”
Depressionstiden i början av 1930-talet påverkar familjens liv, mamman är arbetslös och pappans tjänstemannalön räcker med knapp nöd. Men i vardagsrummet står ändå ett piano. En osäkerhet svävar över tillvaron men i famlijen finns ändå en trygghet.
Davi är ett känsligt barn och Carpelan, som kanske är mest känd som lyriker, förmår på ett sällan överträffat sätt återge upplevelser och stämningar. Det må sedan gälla miljön, det ”gamla” Kronohagen, eller Davis drömmar och tankar och hans möten med människor.
Där finns tanten i samma trappa som läser sagor för honom, den ”vulgära” Dullan, släktingen som bryter mot alla koder i tjänstemannafamljen men som ändå accepteras, klasskamraten Leo och hans originella familj och Eva, rikemansflickan som blir hans första kärlek.


Svarta rubriker
I mitten av 1930-talet blir tiderna bättre och de kan flytta till en större lägenhet, men mot slutet årtiondet hårdnar tiderna och de flyttar igen till en trång tvårummare. I radion knastrar hotfulla nyheter fram och i pappas tidning finns svarta, rubriker, mörka hot växer och kommer allt närmare.
I skuggan av allt detta ger Carpelan i slutet av boken en finstämd skildring av sina föräldrar och de villkor som föräldrarnas generation fick leva under med ett redan genomlevt krig och två på kommande. Samtidigt gör författaren en kanske för alla generationer giltig analys av hur barn efteråt, när det vanligtvis är för sent, förstår sina föräldrar.
”Ack, att han lärt känna sin Mor och Far bättre än han gjorde! Det räcker inte med hjärta, tanken måste finnas där, behovet, längtan att tala och ta del! Alla dessa förtegna barn, alla dessa blinda vuxna! Och ändå: i det trånga mörkret, i tvårummaren, fanns nog en värme. Lampan över matbordet lyste med lugnt sken. Karotten med potatis ångade.”


Barndomens slut
I november 1939 tar barndomen på sätt och vis slut för Davi. Vinterkriget inleds genom att sovjetiska bombplan anfaller Helsingfors. Davi springer efter anfallet hem från skolan genom tomma gator. Hemma står hans mor i dörren och omfamnar honom. Han märker att han är längre än hon.
”Ett självklart lugn griper Davi. Över sin mors axel ser han den tysta gatan och människorna som rör sig där. Han ser den, känner den: en ny början, hård och oundviklig”.
Bo Carpelans roman är en berörande tidsskildring av en tid som yngre generationer måhända har svårt att på djupet förstå. Samtidigt är den en tidlös, allmängiltig skildring av ett känsligt barns växande in i vuxenvärlden. Carpelans barndomsskildring hör till de allra bästa jag läst i den vägen.

STEN-ERIK ABRAHAMSSON


kultur@nyan.ax