Buxtehude med klang och precision
Musik: Buxtehudes ”Membra Jesu nostri” med solister, kör och orkester från Ålands musikinstitut under ledning av Judit Deaki, Adam Kiss, orgel. Instudering: sång Catrin Frisk-Grönberg, stråkar Stephan Kemetter, cello Kristoffer Arvidsson, orkester Kjell Frisk. Långfredag den 21 mars i S:t Görans kyrka i Mariehamn
Långfredag är ingen vanlig konsertdag, men musikinstutets satsning, Dietrich Buxtehudes Membra Jesu nostri, med kantor Judit Deaki som dirigent och primus motor, passade väl in. Jesu lemmar har textmässigt en betoning på de gåvor varje del av Jesu kropp kan skänka oss.
Fötterna förmedlar: ge oss din förmåga, knäna: hur skall jag kunna återgälda den som dött för mig så att jag inte skall dö en dubbel död, händerna vill beskydda för de yttersta farorna, sidan säger: må min själ gå in i din sida för att inte överfallas av ett vilt lejon, bröstet ber oss smaka mjölken med Petri ord, hjärtat ber oss: sök mig för att kunna följa med hängivet sinnelag.
Men vad det heliga ansiktet ville förmedla med psaltarens ord har jag faktiskt glömt! Catrine Frisk-Grönberg läste en nyöversättning av de latinska texterna, gjord av Mats Backman, mellan de sju kantaterna för att underlätta för oss åhörare. Vi fick nämligen inte något förklarande programblad i handen. För att undgå prassel hette det. Konserten bandades för Ålands radio. Själv hade jag gärna fått något i handen vid utgången.
Förbluffar
Kantaterna var generellt uppbyggda lika: med ett kort orkesterförspel följt av kör och solistinsatster. Många sångsolister fick sin beskärda del av kakan eftersom de olika soli var utdelade på olika sångare. I slutet av varje kantat återkom temat från inledningen.
Frånvaron av programblad gör också att jag inte kan säga mycket om de enskilda unga solisterna. Annat än att de inte upphör att förbluffa mig: så många duktiga unga sångare det finns på den här ön! Tillsammans sjöng de också i Voces Alandicae som i mitt tycke är Ålands främsta kör!
Vilken klang! Det är inget vanligt elevarbete ungdomarna, solisterna, kören och orkestern, övat in på åtta veckor. Visserligen behövs det duktiga vuxna som lärare och instuderare; vuxna som kan föra in unga i den här sortens musik, för Buxtehudes barockmusik är kanske inte det som ljuder i tonåringars och unga vuxnas i-pods, men ändå!
Det är klang och precision. Värme och tolkning. Endel röster passar bättre än andra till barockmusikens tickande snabba löpningar och många ornament, men alla klarar det. Särskilt lade jag i alla fall märke till sopranernas böjlighet och höjd. De lämpade sig verkligen för den sortens musik.
Svängigt
Då bas, tenor och alt sjöng trio klingade det himmelskt. Himmelskt har jag också noterat om körsatsen till knäna. Och förbluffats över det kan finnas så utpräglade rösttyper och så mogen tonbildning hos så unga sångare. Särskilt i de fugatiska flerstämmiga partierna kom det så väl fram hur mörka och ljusa röster spela med och mot varandra. Händernas sopransolo var också högst njutbart.
Hela verket avslutades med ett oerhört svängigt amen-amen-amen. Här har Buxtehude njutit och släppt loss – ifall jag får använda ett litet vördnadslöst språk för att beskriva min upplevelse.
En fest
Tack ska ni ha, alla medverkande. Ni gjorde långfredagen till en fest.
Rent musikaliskt är det begripligt att ni alla fanns uppe på läktaren – för att kunna följa orgeln. Någon gång längtade jag efter att se er. Och oftast glömde jag bort det och bara njöt av musiken, njöt av att glömma bort att ni är unga.
