DELA
© Nya Åland

Boken om Chips skildrar närhistorien

Litteratur. Mosse Wallén, ekonomisk reporter på Dagens Industri, recenserar boken ”Från knölar i marken till miljoner på banken. Chips – ett åländskt industriellt företagsbygge” av Jörgen Pettersson och Anders Mattsson.
Såna här böcker gillar jag. Närhistoria, människor och företag. Böcker som handlar om saker man själv har någon referens till.
Medan man läser såna här böcker börjar man göra upp med sin egen verklighetsuppfattning. Somt får man skrota och somt förstärks.
Och somt blir hängande i luften som stora frågetecken.


Gillar det här
Det här är en bra bok, det ska sägas genast. Jag gillar det här, till en början mycket motiga företagsbygget som med goda vänners hjälp – De Danske och Fazer – stapplade vidare för att i sista akten förvandlas till alla tiders åländska pengaregn.
Jag gillar Sture Carlsons – och alla andra inblandades – envishet och trixande som gjorde det möjligt.
Jag gillar maktkampen 1987 och Peter Fazers gentlemannamässighet när han förlorat (kanske något våra direktörer kan lära sig av?).
Jag gillar också att bli påmind om vilken maktfaktor Chips var; största ägare i Ålandsbanken, storägare i Viking Line etc.


Onaturligt unga
Det här är en i raden av böcker som man gärna ägnar en eftermiddag och en kväll åt. Bra namedropping, många man glömt.
Och roligt med bilderna; många ser onaturligt unga ut.
Var dom det?
Jag bryts inte ned av den lite tröttsamma hyllningen av Stucke Carlsson på nästan varenda sida, det går framåt ändå.


Finns frågetecken
Men när man lagt ifrån sig boken finns det frågetecken.
Min första undran är om hela chipsstoryn inte var kuligare än så här.
Bygget av Chips – som det beskrivs – verkar ha varit ganska tråkigt. Boken är roligare än en normal företagshistorik men inte så rolig som den kunde ha blivit.
Vad det beror på? Inte vet jag, Jörgen Pettersson och Anders Mattsson är roligare än så här och jag tycker nog att Stucke egentligen också är det.


Tillåtits styra
Fast jag tror att Stucke Carlsson har tillåtits styra boken alldeles för mycket. Den uppmärksamme ser att han sitter i ”arbetsgruppen” för boken tillsammans med Lilly Holmberg och Anders K Karlsson. Det är vanskligt med såna här arbetsgrupper; å ena sidan behövs de och å andra sidan snärjer de författaren; de vill själva skriva historien och tar lätt över.
Det är kanske därför det har blivit lite stelt.


Verkade ha roligt
Ingen verkar ha haft det roligt. Inte så roligt som chipsledningen ofta såg ut att ha haft när den landade i Mariehamn efter resor i öst och väst.
Ibland såg det faktiskt ut som om de kom från nåt riktigt rajraj.
Stelt till en början alltså, det blir lite bättre när man kommer till bokens personintervjuer.
Det jag saknar –förutom glädjen – är en ordentlig, årlig, ägarförteckning.
Även större aktieposter har hoppat hit och dit och det hade varit intressant att se vilka konstellationer som varit med genom åren.


Saknar RSC-Invest
Jag saknar också historien om RSC-Invest Ab, Stuckes lilla revisionsbyrå som utvecklades till hans, Roger Rundbergs och Sven-Erik Holmbergs investeringsbolag.
År 1987 – när Fazer skulle köpa ut De Danske Spritfabrikker och ta över Chips – var RSC den nyckelspelare som kan sägas ha räddat kvar Chips i åländsk ägo.


Dumskalleroll
En sak som får en att fundera är den dumskalleroll nye chipsägaren, norska bjässen Orkla tagit sig. Orkla stöder inte historiken ekonomiskt (??!!) och nye Chips-vdn Göran Schultz kryper och har inte ens stake nog att köpa in den som företagspresent.
Vad är det för ett pack som tagit över?
Borde nybildade Chipsters – fd Chips Foods som köptes ut och som leds av Stucke – ändra inriktning?
Förhandla om potatiskontrakt?
Köpa olja, kokare och extrudermaskiner?
Börja köra snacks så det ryker?
Så att Orkla får se vem de stungit haver.

MOSSE WALLÉN