DELA
© Nya Åland

Blåste bort fördomar om blockflöjt

Konsert
Blockflöjtskvartetten Bravade isom gav konsert på  Kastellholms slott i lördags blåste bort alla fördomar om blockflöjtsmusik, menar Nyans recensent. I kvartetten spelar Pauliina Fred, Sunniva Fagerlund, Hanna Haapamäki, Hanna Kangasniemi. Kulturföreningen Katrina arrangerade.
Bravade betyder stormvind, men man kan inte med bästa vilja få så särskilt stor storm fast man bestitter en ansenlig samling blockflöjter. Däremot kunde de vackra damerna i kvartetten Bravade elegant blåsa bort alla fördomar mot blockflöjtsmusik som pipig, tråkig, tvång (i skolan), för nu fick vi dels njuta av blockflöjter i renässansstil, en hel familj flöjter från minsta sopraninon till en 2 meter lång bas – specialtillverkade för Bravade för att få bästa möjliga samklang, dels av flöjter i barockstil.
Kunnigt och utan tvekan bytte alla instrument så de passade in i respektive stycke. För mig är blockflöjtsmusik både de vackraste och mest suggestiva jag kan tänka mig, men samtidigt ryser jag vid minnet av 25 ostämda blockflöjter på skolavslutningen.


Fyra slottsfruar
Blockflöjterna satt väl in i Kastellholmsmiljön. Det var fyra slottsfruar som musicerade. Jag satt och önskade de moderna lamporna åt helsefyr, utan dem hade illusionen varit rätt så perfekt.
Konsertprogrammet bjöd på musik från renässans, barock och modern tid. Det finns inte wien-klassisk och romantisk repertoar att ta till eftersom blockflöjten inte var populär under 1700- och 1800-talet. Vi fick höra en hel del italiensk musik, men också Bach och Dowland var representerade vid sidan av Maki Ishii och Joep Streaesser (1900-tal).


Gycklardans
Konserten inleddes med en Canzona av Gaspar Luzzasco Luzzaschi (1500-tal) där hela kvartetten spelade stående och utantill. Kanske det vore rättare att säga glatt dansande.
Renässansmusiken var också den musiken som tilltalade mig mest under kvällen. En liten svit bestående av Istanpitta Ghaetta av anonym kompositör, Solfeggiamento av Giuseppe Giamberti och La Gamba av Vincenzo Ruffo var för mig kvällens höjdpunkt.
Sopranblockflöjten inledde solo med en riktig gycklardans. Flöjtisten zoomade in min lilla prinsessa, 4 år, och spelade för henne, vilket den lilla damen förtjust insåg. – Jag tyckte om den där flickan med den lilla flöjten som hade diamanter på klänningen.
Själv gillade jag också henne, men kanske av andra mera musikaliska orsaker. Alt och tenor tog sedan över med en himmelsk klang. Sviten avslutades av bas, alt och tenor. Hela sviten andades glad rytmik.
Johann Sebastian Bach lät som något jag spelat på piano en gång, men jag får inte tag i det. Contrapunctus 1, kan innebära fuga 1 ur Wohltemperierte Klavier, men häng inte upp mig på det!


Smekande mörk
Det var fascinerande att uppleva kontrasten i klang. Thomas Crecquilllons Un gay Bergier spelades med enbart låga flöjter och lät så mjuk och smekande mörk, medan efterföljande Fine knacks for ladies av John Dowland spelades med enbart små, höga flöjter och gav ett ljust och glatt intryck.
Än de moderna styckena då? Jag har noterat att de visar på blockflöjtens uttrycksmöjligheter, och att Straessers stycke innehöll intressanta dialoger. Ishiis Black intention var alarm, ilska, fara, mistlur, varningar men också humor. Helt njutbar musik, men gjorde inte samma intryck på mig som renässansstyckena.
Avslutande Batalha Famosa förde mig ut i naturen med jakthorn, pastoral, kaninjakt och lek i det gröna. Ett riktigt somrigt stycke musik, roligt och effektfullt. Vidare ut i sommaren, och lycka till med det fortsatta segertåget för blockflöjten!

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM