Besättning nästan identifierad
– Arbetet med boken om Sigyn är nu klart till den del det gäller forskningen och den svenska texten, berättar Jerker Örjans.
Boken skall komma ut till Sigyns 120-årsjubileum som firas med ett seminarium i Åbo den 12 juli.
– Boken kommer också i en finsk och en engelsk upplaga och även om jag inte själv har huvudansvaret för översättningen så ger det en hel del arbete, konstaterar Örjans.
Han berättar också att ganska många hört av sig efter den 18 januari då Nya Åland publicerade besättningsbilden som togs ombord på Sigyn 1930, förmodligen i Ålborg.
– Det är en fotograf från land som har kommit ombord under arbetsdagen och man får förmoda att den prydliga besättningen är arbetsklädd.
Inte alla namn
– Alla besättningsmän har inte kunnat identifieras. Befälhavaren, kapten Karl A.M. Eriksson, är förstås den sittande mannen i mitten. Margaretha Karlsson i Haraldsby har identifierat sin morbror John Mattsson från Vårdö, som dog ung.. Han sitter till höger och var konstapel ombord. Uteslutningsmetoden ger då den sittande mannen till vänster. Det är Allan Severus Rinne från Åbo, som var styrman.
Örjans berättar också att flera har känt igen den andra stående personen från vänster, bland andra Erik Sundblom från Mariehamn. Mannen är hans far, Karl Einar Sundblom från Vårdö, som var matros ombord 1930.
Till höger om Sundblom står Gottfrid Johansson, också han Vårdöbo. Douglas Lindén i Vargata kände igen honom. Den längsta av pojkarna är lättmatros Runar Johansson från Sund. Han har identifierats av Anders Johansson från Mariehamn, som också äger fotografiet. Runar är Anders farfar.
– Känd, eller kanske kännspak, är Runar Salminen från Vårdö Vargata, som står längst till höger. Många har ringt om honom. De två, som det verkar, yngsta pojkarna ombord är ännu oidentifierade. Enligt mönstringsrullan borde de vara Harry Johannes Johansson från Sund och Isak Almén från Korpo.
”Krakofarare”
Örjans ville också veta om läsarna känner uttrycket krakofarare. När kapten Einar Palmqvist från Mariehamn 1970 berättade om sin tid som Sigyns befälhavare 1929 kallar han sig och Sigyn för krakofarare. Ett kapitel i boken kommer att heta ”Sigyn som krakofarare” och handlar om tiden då Sigyn lämnat världshaven och ”på gamla dar” seglade skandinaviskt virke till England och kontinenten.
– Många har hört av sig med uppgifter om ordet krakofarare, en är Ralf Svenblad, som också skrivit en artikel om ordet i Nya Åland. Han menar att det betyder kustseglare, kanske Östersjöseglare och att det är ett epitet med nedsättande klang som har att göra till exempel.med ordet krake. Enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål är uttrycket belagt i sex åländska socknar, Åboland och Västra Nyland.
Splitved?
Flere läsare, bland dem Josef Håkans i Mariehamn och Örjans själv, undrar om benämningen kan ha med fartygens laster att göra. Splitveden, som mindre fartyg seglade till Kontinenten och England, var ju bräd- och plankstumpar (klantved), inte stort bättre än den ved som hemma på vedbacken gick under benämningen krakved. (Krakor = grenar) Något större stöd för den tolkningen fick de inte.
Däremot har flere läsare berättat om att ordet använts också i andra än sjöfartssammanhang och till och med som allmänt skällsord.
– Peter Wahlberg i Mariehamn skriver att krakofarare i den nyländska skärgården användes om dåligt skötta nöjesbåtar, som kanske också framfördes illa. I samma betydelse, för att beteckna slarviga sjöfarare och båtar i dåligt skick, använder också nittiofemåriga Margit Törnroos i Postad uttrycket enligt sonen Fjalar.
– Och Karl-Erik Bergman i Geta berättar att folk som under kriget i okunskap lade skötar ”hipp som happ” i fjärdarna kallades krakofarare. Helt utan anknytning till sjön kunde ordet också användas enligt Magnus Eriksson i Mariehamn. Hans far, som kom från Hastersboda, menade med krakofarare en person som for fram med halvsanningar och skryt.
Ord i utdöende
I Sverige tycks ordet inte ha förekommit, konstaterar Jerker Örjans. Och på Åland och i Finland är det statt i utdöende.
– För den som är i behov av skällsord är det inte att rekommendera, det har helt förlorat sin slagkraft. På sin höjd duger det som kapitelrubrik i en bok om ett historiskt fartyg, säger Örjans.
