Barockmusik kom till sin rätt
Musik
Konsert
Till 300-årsminnet av Buxtehudes död i St. Görans kyrka söndagen den 18 november: Oratoriekören under Kaj Gustav Sandholm; Novemberkören under Judith Deáki; Adam Kiss, orgel; Catherine Frisk Grönberg, sopran; Martin Lundberg, bas; Chris Sundblom, violin; Stephan Kemetter, altviolin; Kristoffer Arvidsson, cello och Kjell Frisk, fagott.
Den tysk-danske tonsättaren Dietrich Buxtehude, ledande organist inom den nordtyska orgeltraditionen under barocken, gick ur tiden för trehundra år sedan i år. Efter att under flera sekler ha varit en relativt okänd, endast ihågkommen som föregångare till den store JS. Bach och G. Fr. Händel, har han under senare decennier fått en viss upphöjelse som en av barockens stora. Idag är Buxtehudes verk mer eller mindre självständiga och i hög grad levande.
Andaktskonserten till Buxtehudes minne, med smakprov från stora delar av produktionen, blev närmast en sorts översiktskonsert, som spände från ungdomsverken till de mogna verken, från orgelkompositionerna till de större kantaterna. Novemberkören och Oratoriekören sjöng ur flera av de större vokala arbetena, och orgelkompositionerna illustrerades med dans.
Tillbakadragen början
Buxtehudes musik är ganska barock i sin tonalitet, vilket framgår tydligt över stora delar av repertoaren, också i söndags. Men särskilt viktigt är att ge Buxtehudes musik dess rättmätiga utrymme, rättvist framförd under en helkväll, och inte i skuggan av de stora som han ofta har hamnat, om än han ger ett mer återhållsamt intryck än senbarockens giganter.
Konserten fick en aningen tillbakadragen prägel till en början, bortsett från öppningsverket: en sprudlande kantatsats framförd av Novemberkören. Körverket är lyckligt i sitt uttryck och blev utsjunget utan några särskilda raffinemanger eller krumbukter. Såväl Novemberkören som Oratoriekören är ganska intima i sina uttryck, och det går samman väl med Buxtehudes smala tonmåleri.
Improvisation
Kompositionerna lägger sig kring två axlar: orgelverken och de kyrkliga vokalverken, vilka båda väger ungefär lika på jubileumskonserten. De inledande numren följdes av Kaj Gustav Sandholm, som spelar två lugnt vädjande koralbearbetningar med tillhörande psalmsång. De kommer naturligtvis till sin rätt i ett sådant sammanhang.
Men intressantare är nog ett av Adam Kiss’ spelat Preludium och fuga i fiss-moll, med lätt mysteriös undertext, vackert och ganska infallsrikt, som får en klar behandling. Det finns en stark improvisatorisk ådra i dessa orgelkompositioner (i synnerhet syns den i orgelverkens toccatadelar). Detta kanske särskilt förebådar, historiskt sett, den bachska orgeltonkonsten.
Vokalverk höjdpunkt
Kvällens höjdpunkt blir, i mitt tycke, ett större vokalverk med solosång av Catherine Frisk Grönberg och Martin Lundberg som solister, med Oratoriekören. Det finns en hel del verk av Buxtehude med liknande tonfall, för att inte säga alla, och det här, dessa ömsom frejdiga, ömsom klangligt klagande satser, kommer helt till sin rätt, kanske också på grund av de levande och melodiösa stråkinsatserna.
Stora delar av Buxtehudes liv är alltjämt höljda i dunkel, till exempel året och staden för hans födelse, liksom omständigheterna för hans tidiga utveckling. (Endast ett verk finns bevarat i autograf.) Men intresset för honom är på stigande ännu, och efter återutgivandet av hans alla kompositioner, som varit ett pågående projekt sedan 1925, i någon mån fullbordat 1973, spelas de både här och där.
Han förtjänar att uppmärksammas inte bara i Lübeck detta jubileumsår.
