DELA
© Nya Åland

Barock och romantik på museal orgel

Andersonorgeln i Sottunga kyrka är ett musealt verk, ”en charmig klenod från romantiskt artonhundratal med smäcker ton och skön, rund klang”, skriver Mats Backman i sin recension av Judit Deákis skiva ”Barock & romantik på Sottungaorgeln” . Backman kallar också orgeln ”museal” men menar att den ändå har ”om inte annat sitt kultur- och klanghistoriska värde”.


Ett par spröda flöjter med en svag, stråkliknande stämma i bakgrunden. Några kraftigare principaler som skänker fyllighet och mättnad. Och ovanpå det en ganska mjukt intonerad trumpet.
Så kan man beskriva den samlade klangkroppen hos instrumentet som den svenske orgelbyggaren Frans Anderson färdigställde 1866. Det är en orgel med sju stämmor fördelade på en manual och bihangspedal, alltså inget stort instrument. Den byggdes ursprungligen för Lemlands kyrka men flyttades till Sottunga kyrka 1956, där den har befunnit sig sedan dess.


Charmig klenod
Andersonorgeln är ett musealt verk, en charmig klenod från romantiskt artonhundratal med smäcker ton och skön, rund klang. Den har om inte annat sitt kultur- och klanghistoriska värde. Trots restauration är den säkert mycket tungspelt för de exekutörer som ska sätta sig vid den och, skulle jag tro, måttligt stimulerande som bruksinstrument i en kyrka och församling på 2000-talet.
Samtidigt är det gamla värt att bevara på något sätt. Vi lever i dokumentationernas tidevarv framför andra. Judit Deáki har tagit sig an uppgiften att göra en inspelning på denna orgel. Resultatet har blivit en skiva med musik i det mindre formatet, både från romantik och barock.


César Franck
Stommen på cd:n utgörs av 11 stycken ur César Francks ”L’Organiste”, en samling miniatyrer för liturgiskt bruk och i första hand för orgelharmonium. Franck var en uppburen organist och tonsättare i 1800-talets Paris. Styckena i denna samling kom till mot slutet av hans liv och hör inte till det mest berusande bland hans opus. Det är korta verk, ofta på inte mer än 1-2 minuter, om ens det, avsedda att användas som interludier och efterspel under gudstjänsterna.
Judit demonstrerar i dessa miniatyrer Andersonorgelns olika klanger och schatteringar på ett förtjänstfullt sätt, och det hela framförs säkert. Men kompositionerna i sig inbjuder inte till några vällustrysningar eller musikaliska kickar. Spår 7, ett arrangemang av en gammal fransk noël, julvisa, var i mitt tycke trevligast i detta knippe.


Franz Liszt
En annan känd romantisk tonsättare vid sidan av Franck var Franz Liszt, tillika en av alla tiders största pianister. Som kompositör och parafrasör – han utformade ofta virtuosa parafraser på andra tonsättares melodier – var han oerhört flitig och har efterlämnat en omfångsrik verkkatalog. Mest komponerade han för pianot, sitt huvudinstrument, men han skrev och arrangerade även en del för orgel. ”Consolation” i Dess-dur, som Judit spelar på skivan, är mer känd som pianostycke.
Slutspåret på plattan är en bearbetning som Liszt gjort av koralen ”Nu tacka Gud, allt folk”. Den finner sig väl till rätta på Sottungaorgeln, även om det är väl mycket musikalisk-tematisk utfyllnad och tomgång i själva kompositionen, något man i så fall får lasta Liszt för.
Det går naturligtvis att spela barockmusik på en liten romantisk orgel. Ett par stycken av den franske 1700-talscembalisten Louis Clérambault återfinns inledningsvis på cd:n, följt av variationer på en syndabekännelsekoral av Johann Pachelbel, som var en av de mest kända tyska orgelmästarna under barockepoken. Andersonorgeln visar sig passa även för dessa verk.


Inga karameller
Genomgående är det korta, små berättelser med ett ofta styrt, introvert språk som kommer till uttryck på skivan. Musiken andas allvar utan att för den skull vara intellektuellt eller emotionellt uppfordrande. Repertoaren på hela plattan har sådan karaktär. Och kanhända är det bra så. Det beror på vad man har för förväntningar och personlig smak. Några riktigt färggranna, läckra karameller för den godissugne finns det inte bland spåren.
Organisten spelar bra och har föredömligt lagt ner möda och noggrannhet på tolkningarna, men styckena kan inte bli mer spännande än den kompositoriska och känslomässiga ram deras upphovsmän har lagt dem i. Då och då spritter musiken till för ett ögonblick, men lekfullheten i styckena känns inte övertygande utan snarare kontrollerad.

MATS BACKMAN