Både klockrent och trögflytande
Revy
”Hördududu”
Premiär i Stadshuset lördag 26.3.
Teaterföreningen i Mariehamn. På scenen: Ann-Christine Karlsson, Uffe Gustavsson, Maria Mäntylä, Daniel Dahlén, Kenneth Johans, Anton Bergman, Kecke Lindblom, Ulf Weman, Gun Jansson, Malin Saine, Lisa Schåman, Jonna Schåman, Erica Dunder, Ella Enqvist och Johanna Sollman. Regi: Ove Andersson
För att ett revynummer skall fungera måste mottagaren, offret, vara tydlig. Publiken skall veta vem de skrattar åt. De sketcher som inte fungerar i Hördududu har en oklar mottagare.
Vem är det egentligen Maria Mäntylä skall föreställa i ”En vanlig dag”? Sig själv? En vanlig åländsk kvinna? Jag förstår inte, och än mindre förstår jag då hennes bild mitt i sketchen visas på tv-skärmarna med texten att hon är kulturpristagare. Vad är det jag skall roas av?
Liknande problem har numret ”Är du kär i mig ännu Jan-Erik”. Originaltexten har ändrats för lite för att det skall bli riktigt roligt, mottagaren är visserligen klar, men kunde ha gjorts betydligt klarare med mer igenkännande skratt som följd.
Således fungerar de nummer vars mottagare är tydlig bäst. En del personer är karikatyrer av sin roll också i verkligheten, de är förstås särskilt tacksamma att avporträttera. Här tänker jag särskilt på landskapsregeringens kommunikationsstrateg som Anton Bergman spelar med större självklarhet än kommunikationsstrategen själv.
En klippa
Till de bättre numren hör också Ulf Wemans ”Sång till frihet” och Wemans ”My Way”. Överlag är Weman en klippa på scen och har också fått några av de tacksammaste rollerna.
Men det Daniel Dahlén som är revyns största behållning. Bara att se hans inkarnation av Cornelis Vreeswijk och Harry Jansson i en och samma person är värt biljettpriset. I det numret, ”Harry och Veronica”, är också kritiken skarpast.
Revy skall som bekant gärna ge en slänga både hit och dit, och här får sig Centern en känga som får publiken att kippa efter andan. Precis som det skall vara.
Vid det laget tror man att revyn nått sin topp, att det kan inte bli bättre. Då gör Daniel Dahlén rollen som Pekka Lyyski och det blir så roligt att mascaran rinner.
Lagom slapp
Vid sidan av Weman och Dahlén är det dansgruppen Dunder dans som imponerar mest. Koreografin är lagom slapp och numren fartfyllda. Positivt överraskad blir jag också av Erica Dunders vackra sångröst, danstjejerna tillför mycket.
Det är just fartens problem som annars är problemet i flera av sketcherna. De borde ha gjorts rappare, revyn hade varit bättre om den varit en kvart kortare. Ta bort en vers här, en biroll där och en hel bunt repliker och skämten hade inte bluddrats bort i en massa ovidkommande.
Klokt grepp
Skådespelarinsatserna är bra, i vissa fall mycket bra, men manuset håller inte hela vägen. Till exempel är Maria Mäntyläs pantomim utmärkt som skådespelarinsats betraktat i det ovannämnda numret ”En vanlig dag”, men rimmet är tråkigt och som sagt, utan tydlig mottagare.
Nämnas skall också Malin Saine som sjunger med stark röst och gör sina roller med en självklarhet som antyder att det blir givande att följa hennes karriär. Däremot kunde sketchen ”Messa bort din sura min” tajtas till betydligt.
Rappheten som saknas i scen återfinns i reklampauserna som syns på fyra tv-skärmar i salen. Det är ett klokt grepp att förinspela några nummer med skådespelare som inte haft möjlighet att vara med i hela revyn. Tv-inslagen är korta och lyckas därför också vara underhållande hela vägen.
Sluta i dur
Tv-skärmarna används tyvärr också under de flesta sångnummer. Det är synd att publikens fokus skall splittras från till exempel Wemans sandstjälande markägare, det tillför ingenting att se tecknade figurer eller apor. Bara för att möjligheten finns behöver man inte alltid använda teknik.
Slutligen: mycket är roligt, en del klockrent i revyn Hördududu. Men varför, varför, avslutar man med ett sångnummer där ensemblen ser ut att somna och publiken gör det?
Sluta i dur, hördududur.
