DELA
© Nya Åland

Är det revy, är det surrealism?

Kära Mattssons! drar fram skratt ur publiken men skrattet stockar sig i halsen när andra akten kör igång. Pjäsen Masjävlar är helt rätt handske för den åländska handen.

”Kära Mattssons! Eller Masjävlar som pjäsen egentligen heter” är en åländsk variant av Maria Bloms ”Masjävlar”. Den utspelar sig ursprungligen i Dalarna. I regi av Alfons Röbloms blir pjäsen ett uppfriskande ifrågasättande av att det praktiska fixandet (gräset som inte klipper sig själv) ofta blir viktigare än att verkligen lyssna på sig själv och varandra.

I första akten märks premiärnerverna. Skådespelet är stundvis övertydligt och dialogen vill inte riktigt flyta. Revyhumorn bär ändå – och den bär verkligen. Knäppa figurer med konstiga frisyrer, bredbenta karikatyrer, en Mischa Hammarnejd som likt en klumpig orm kravlar sig ut genom ett fönster. Gun Janssons komedienne fångar den tokiga tanten på kornet. Det är det här vi vill ha av en sommarteater.

Men när berättelsens alla tre systrar anlänt till hemgården blir överdrifterna mindre. Ett mörkare stråk skymtar fram och leder oss till andra akten. Alla som samlats för att fixa Mattssonpappans födelsedag har något som maler på i bakhuvudet. Vad hände med Jan-Olovs pappa för fem år sedan? Varför är mobilen så viktig för Carina Mattsson? Varför stack Pernilla Mattsson till Bali? Det är frågor som inte får ställas, för ”nu är det ju fest!”.

Bränner till

Sabina Melander (spelar Pernilla Mattsson) fångar på pricken hur ont det gör att trevande skapa kontakt när motparten svarar med hummanden och mobilknatter. Malin Jingstål (Carina Mattson) gestaltar väl den stockholmifierade systern, som bestämt att hon inte har något gemensamt med de andra systrarna som gifte sig unga och ”blev gravida samtidigt som de miste oskulden”. Det bränner till också när Eivor Mattsson (spelad av Amanda Nordas) är så uppe i de praktiska arrangemangen att hon inte ser vilken smärta som finns i rummet. Det märks att de tre skådespelarna har varit med förr. De kan uttrycka de avgörande små skiftningarna i känsloläge. Anton Bergmans Jan-Olov ger också en klump i halsen mot slutet. Där syns den största kontrasten till första aktens bredbenta humor.

Surrealism

Det finns hela tiden en person på scenen som i programbladet kallas ”spelmannen”. Han förklaras inte. Det är sällan han talar, och när han väl gör det blir stämningen kuslig. Han bär arbetskläder, keps och t-skjorta med trycket ”Öl byggde denna kropp”. Spelmannen spelas av Anton Lindström och han är detaljen som skaver, detaljen som ger den sista knuffen som förvandlar teatern från revy till surrealism.

Surrealismens overklighet gör vår egen verklighet tydligare. Det är ett kul skämt att ålänningarna aldrig blir nöjda med sina bastualtaner utan bygger om dem i evighet, men det väcker också en fråga. Vad är det som vi bearbetar med vårt nästan maniska praktiska fixande? Vad är det som blir osagt?

Ålands Ungdomsförbund kan vara nöjda med årets uppsättning på Bentes sommarteater. Helheten håller.