Om Åland och Finlands födelse skriver fil.dr. Mari Vares i en uppsats i den finska antologin ”Taistelu autonomiasta” (Kampen om autonomin) som utkom med anledning av märkesåret 1809.
Lars Ingmar Johansson, tidigare lagtingsssekreterare, skriver här om Vares uppsats.
I fjol, år 2009, firade man storstilat i både Finland och Sverige det så kallade ”Märkesåret 1809”. 200 år hade gått sedan Finland som en följd av ”finska kriget” efter mer än 700 år som en del av kungariket Sverige avträddes till Ryssland och blev ett autonomt storfurstendöme.
I Finland – liksom i många andra länder – har historieskrivningen haft en stor betydelse för nationsbyggandet. Där har länge funnits en stark åsikt om att Finland som statsbildning fick sin början 1809. Detta blev ett återkommande tema i tal och skrift under jubileumsåret 2009.
I en nypublicerad uppsats granskar fil.dr. Mari Vares från Jyväskylä universitet hur diskussionen om när Finland uppstod som en stat, redan 1809 eller först vid självständighetsförklaringen 1917, återspeglades på det internationella samfundets ställningstaganden i fråga om Åland då landskapets statstillhörighet åren 1917-1921 stod under lupp.


Nationalism och
storsvenskhet
En central fråga var om Åland 1809 anslöts till Ryssland som en del av Finland eller som en separat del utan direkt koppling till det historiska Finland. I den diskussionen engagerades både på svenskt och finländskt håll dåtidens framstående historieforskare. Utmärkande för deras argumentation var i Finland nationalistiska motiv och i Sverige storsvenska tongångar. Dan Nordman skrev på 1980-talet om saken i en skrift från Åbo Akademis historiska institution.
I Sverige hävdade man med starkt stöd från Åland att landskapet utgjorde en särskild enhet som skulle återförenas med det gamla moderlandet. Från finländsk sida förde man fram Ålands geografiska anknytning till fastlandsfinland, den administrativa anknytningen till övriga Finland från åtminstone 1600-talet och ålänningarna som en del av den svenskspråkiga befolkningen i Finland.
Vares beskriver detaljerat hur både England och Frankrike redan inför fredskonferensen i Paris 1919 samlade och tolkade fakta. Till och med rasegenskaper togs med i argumentationen. Men den avgörande kampen fördes sedan i Nationernas Förbund.
Den juristkommission som tillsattes för att avgöra om NF var kompetent att behandla Ålandsfrågan var klart påverkad av den svenska historieskrivningen. Det nya Finland betraktades inte som en direkt efterföljare till det autonoma storfurstendömet utan en ny situation förelåg. Frågan om Ålands statstillhörighet var därmed inte en intern sak för Finland.
Kommissionen framhöll att Ålands anslutning till Ryssland var annorlunda än Finlands och hänvisade till det kraftiga folkliga motståndet mot de ryska trupperna och att ålänningarna inte accepterade anslutningen till Ryssland förrän efter Fredrikshamnsfreden år 1811.


Åland en del av Finland
1809 och 1917
När NF:s rapportörkommission därefter tog sig an saken och besökte Stockholm, Helsingfors och Åland förändrades delvis tongångarna. Den framhävde Ålands gamla administrativa band till förvaltningen i Åbo. Den betonade Rysslands vilja under fredsförhandlingarna 1809-1811 att av strategiska skäl behålla Åland inom det nya storfurstendömets gränser.
För Ryssland var Finland utan Åland som ett lås utan nyckel. Rapportörerna såg tiden efter 1809 som viktigare än den svenska tiden. Enligt rapportörernas mening var Finland när det 1917 blev självständigt redan en stat som uppstått i och med Borgå lantdag 1809 och Åland var en del av den staten. Det självständiga Finland hade ett legitimt område som grundade sig på storfurstendömets gränser. Därmed utsträckte sig landets suveränitet också till Åland.
Här skiljer sig rapportörernas bedömning från juristkommissionens; i dess ögon var Finlands självständighetsprocess ett brytningsskede där territoriella förändringar ännu var möjliga.
Men samtidigt påverkade tidens gång inställningen hos dem som hade Ålands öde i sina händer. Vid tiden för fredskonferensen i Paris 1919 sågs Finland ännu som ett instabilt land delat av inbördeskriget. Bara något år senare var situationen en annan. Finland var en av omvärlden erkänd stat som i väst sågs som en buffert mellan Skandinavien och den nya Sovjetstaten. För grannländerna var det viktigt att stärka landets framtida stabilitet.
Uttolkningen av den historiska bakgrunden avgjorde inte i sig Ålands statstillhörighet men ingick i en argumentationskedja som talade till Finlands förmån. När Åland legalt sett betraktades som en del av det Finland som uppstod redan 1809, förlorade samtidigt hänvisningarna till självbestämmanderätten en del av sin tyngd, menar Mari Vares.


Avspänning genom
demilitariseringen
Ur den internationella politikens synvinkel var ändå säkerhetspolitiken, med andra ord en förnyelse och utveckling av demilitariseringen, viktigare än suveränitetsfrågan och också det primära målet för agerandet inom NF. Genom att koppla ihop Ålands demilitarisering och neutralisering med landskapets statstillhörighet kunde det internationella samfundet bidra till den avspänning man i världskrigets spår eftersträvade och till en lösning som delvis motsvarade också Sveriges och ålänningarnas strävanden.
Därför blev det nya internationella avtalet om Ålandsöarnas icke-befästande från oktober 1921 en del av NF:s sätt att lösa Ålandsfrågan.
På Åland uppmärksammades märkesåret genom en utställning på Ålands museum som i maj 2009 öppnades av dåvarande statsminister Matti Vanhanen. I sitt tal noterade han att Finland 1809 inledde sitt nationsbygge som kulminerade i självständigheten 1917. Ålands ställning i freden 1811 beslöts på grund av ”landskapets långa administrativa och kyrkliga koppling till Finland och de strategiska insatser man nått genom kriget”.
De månghundraåriga kontakterna till Sverige bibehölls till stora delar medan tillhörigheten till Finland ”upprätthölls av de långvariga administrativa, ekonomiska och språkliga banden till Fastlandsfinland”. Det gick kanske en del åhörare förbi men statsministern anslöt sig här till en historiesyn och argumentation som bidrog till den lösning Ålandsfrågan fick de dramatiska åren 1917-1921.
Både Mari Vares uppsats och Matti Vanhanens tal visar hur historievetenskapen ibland ställts i storpolitikens tjänst. De fakta och rön som sakkunniga, såväl i Finland och Sverige som i England och Frankrike, lade fram under Ålandsfrågans dagar stödde sig på gemensamma källor och utgångspunkter.
Men de ledde fram till olika slutsatser beroende på författarnas och beslutsfattarnas fokus. Avgörande för Ålands status blev till sist en kombination av historietolkning och realpolitik.

Lars Ingmar Johansson

Fotnot: Mari Vares uppsats ”Ahvenanmaa ja Suomen synty – kansainvälisiä tulkintoja vuosien 1809 ja 1917 käännekohdista” (Åland och Finlands födelse – internationella tolkningar av vändpunkterna 1809 och 1917) ingår i antologin ”Taistelu autonomiasta” (ung. Kampen om autonomin) som ur olika aspekter behandlar händelserna 1809. Den som vill och kan läsa hela uppsatsen hittar boken i stadsbibliotekets Alandicasamling