Vikingar vs. kristdemokrater
”Namnet Bengtwulf härstammar från ordet wulf, som betyder varg och är symboliserat med jakt. Wittfarne berättar att det även kan sammankopplas med hans förmåga att jaga tjejer.”
Den infernaliskt roliga textraden ovan är hämtad ur en drygt ett år gammal Nyan-artikel med rubriken ”Marknaden intas av 400 vikingar”. Där intervjuas bland andra just Bengtwulf Wittfarne, som givetvis heter något annat i verkligheten. Temat är vikingamarknaden i Kvarnbo.
Jag gräver då och då fram den där artikeln ur Nyans webbarkiv och läser den, igen och igen, och suger vällustigt på de smaskigaste godbitarna. Meningen ”Wittfarne berättar att det [namnet] även kan sammankopplas med hans förmåga att jaga tjejer” får mig att rysa av både väl- och obehag. Och jag vet inte vart jag ska vända mig efter att ha läst om ”Fiblagårdskrigaren Bryan Betts”, som kommer till marknaden ”med sex krigare” som ska ”kampera ihop” med ”ålänningarnas hird”. Dessutom intervjuas en kvinna som tagit vikinganamnet Tygrika. Det roliga tar aldrig slut.
För om vi ska vara riktigt ärliga är det ju något genuint löjligt med vuxna människor som flyr vardagen genom att klä sig i säckväv och ringbrynja, och därtill tar namn som Ulrik, Torrskodd, Näskonung och Klängvide – namn som osar av brunst, mjöd och skavande skor av torkad djurhud.
Tanken på att dessa människor varje år samlas för att vässa svärd, karda ull och vara fryntligt löddriga i skäggen tillsammans får mig att svettas lite besvärat.
Å andra sidan är väl vikingastojet inte löjligare än att spendera all sin vakna tid med digitala tomater på Facebook eller i onlinevärldar bland drakar och orcher, eller för den delen, att kunna rabbla ändlösa – och meningslösa – replikskiften ur daterade amerikanska sitcoms (skyldig, herr ordförande).
Så löjligheten får man väl ta. Alla är vi löjliga på något sätt.
Men så var det ju det där med kristdemokraterna.
Varje vän av medel-, vikinga- och allmänt gammal tid känner till att två svenska kristdemokrater nyligen skrev en debattartikel i Aftonbladet. De gick till vildsint försvar för lajvare och medeltid, vikingatiden inräknad, och slog ett slag för alla som ”ägnar timmar vid symaskinen” för att sen ”kliva ut i skogen eller in på en tillfälligt uppvärmd herrgård” där de leker krig, djurskötsel eller digerdöden med likasinnade. (Förmodligen är det väl främst de oerhört traditionella könsrollerna från jätteförr som tilltalar skribenterna.)
Vilken osis. Äntligen får säckvävsmänniskorna lite efterlängtat politiskt stöd – och så kommer det från kristdemokrater. Och ingen vettig människa vill väl ha de militanta bakåtsträvarnas stöd, inte ens de som till helgerna drar ut i skogen med näverlur och tygpåse och leker som vore det år 921.
Så, Bengtwulf, Tygrika, Spjute, Sinhtgunt, Lodur och alla ni andra – vad tänker ni göra för att återerövra ert kristdemokrat-nedkladdade anseende? Jag föreslår ett härjartåg i västerled. Samla ihop männen (hirden?), putsa vapnen, lasta era långa båtar med öl och fisk och snipiga läderskor, och sätt kurs mot Stockholm.
Där är det upp till er att tvinga kristdemokraterna att ta tillbaka sitt stöd.
För min del får ni gärna använda svärden.
