Värnar om rätten att inte värna
Måste vi verkligen hålla på och värna så förbaskat mycket? Det ska värnas om traditioner, kultur, språk och arv hit och dit. Ett heldagsjobb, verkar det som.
Å ena sidan sitter någon rädd liten politiker på ett kontor någonstans i det finländska inlandet och värnar så mycket om det sannfinska att hon föreslår att vi ska tatuera alla som inte värnar lika mycket som hon.
Å andra sidan sitter det åländska politiker med för lite verklighetsförankrade uppgifter och värnar om ortsnamn på kartor, så att det verkligen inte ska gå att missa att Åland värnar om det svenska språket.
Det är en veritabel kapprustning i värnande. När det går åt fanders med ekonomin, aktier störtdyker och arbetslösheten står högt i tak, då slår man vakt om de minst viktiga sakerna i livet. Då ska man ha rätten att vifta med flaggor, kludda med rödpenna i utländska ordböcker och tala med spänd röst om det finska hotet, eller det ryska, eller det muslimska. Man värnar så att knogarna vitnar. Här ska ingen komma och komma. Här ska ingen rumän få sitta och tigga, vi värnar väl om våra gator. Här ska ingen komma och påstå att Ödkarby heter Ötkaripyy.
Nåväl. Det är väl så det är. Och om någon tycker att de där frågorna är det viktigaste man kan fylla sin tillvaro med, varsågod.
Själv har jag hittat en liten fristad mitt i centrala Stockholm. Visserligen finns det värnare här också, men det känns som om de drunknar i den stora massan av o-värnare som gör annat än att frenetiskt pissa in sina egna revir. Det kanske man gör i andra delar av Sverige och Stockholm, men inte just här.
Det finns ett café på Drottninggatan. Där brukar jag ibland sitta med en kopp bryggmalet i handen och irritera mig lindrigt på personalen. De som jobbar där är alla under 25 och våldsamt tillmötesgående. De skämtar och konverserar varje gång man beställer, ibland blir det på gränsen till plågsamt. De är också piercade allihop.
Det finns inte en metallfri näsvinge, inte ett otråcklat ögonbryn i staben. Jag är övertygad om att deras bröstvårtor och pungar är genomborrade av formgiven metall. Dessutom pratar de överdrivet respektfullt om sina kaffesorter som kommer hela vägen från Panama och El Salvador, och allt är väldigt ekomärkt och regnbågsmärkt och fint.
Det brukar jag sitta och irritera mig på lite grann, jag är ju ändå medelålders. Men jag irriterar mig inte så mycket att det skulle hindra mig från att gå dit.
För i gengäld uppskattar jag blandningen i lokalen. Där sitter – och nu gissar jag, det är inte så att jag har intervjuat dem – gistna irakiska farbröder, tjejer från Rissne med skrikande blont hår och ankläppar, tvära finska tanter och studenter från, ja vafan, Uzbekistan kan vi väl säga. Och svennar, förstås.
Men ingen sitter där och värnar. Ingen väser åt någon att de ska ”ta seden dit de kommer”. Det är väl sådan där ”multikulturalism”, antar jag, och jag har förstått att många tycker att det är väldigt ”naivt” och ”politiskt korrekt” att gilla sånt.
Å andra sidan värnar jag om min rätt att skita blankt i människor med de åsikterna.
Och faktiskt värnar jag också lite om de piercade glinen.
