DELA
© Nya Åland

Var går gränsen mellan intresse och beroende?

Varje gång jag vänder ryggen till bygger min far något nytt. En altan, en stor tillbyggnad till det redan stora huset, eller en gigantisk ställning för att kunna bygga en ännu större tillbyggnad till den stora tillbyggnaden till det redan stora huset.

”Jag måste ha något att göra”, förklarar han.

Samtidigt börjar vi, hans avkommor och våra respektive, fundera på om det förväntas av oss att vi skaffar fler barn, för att det ska finnas något att fylla ut alla tillbyggnader med. Samtidigt som vi självklart är oerhört tacksamma.

Tacksamheten till trots, kan man ändå tänka sig att det ibland är lite roligt att retas med byggmästaren. Som:

JAG: ”Pappa, du vet väl att det inte stämmer att man kan se Kinesiska muren från månen?”

FAR: ”Jo, det vet jag, det är ju en sån där myt.”

JAG: ”Precis, men vet du vilken byggnad man snart kan se från månen? Ledtråd: Det är mamma som kommer att behöva dammsuga den när den är färdigbyggd.”

Och så vidare.

Jag, som är mer bekväm med text än med timmer, är oerhört fascinerad av terminologin kring hela den där byggsvängen. Far talar om ”vasor” (möjligen någon typ av finlandssvenska battingar) som ska vara ”i vattring” (vilket betyder att de måste vara raka, fast finlandssvenskt raka), och till råga på allt ska man sen förse dem med ”hammarband” (vanliga plankor som har fått mer komplicerade namn för att förvirra icke-insatta). Varje gång jag och Elin, min älskade sambo, kommer på besök till Geta, visar far upp minst en ny yttervägg och svänger sig med två, tre nya ord, av vilka han tvivelsutan har hittat på minst hälften själv. ”Här ska jag lägga in sex nya spånt-klamrar och sen ska jag splånka fast dem med några ryllare”, kan han säga och peka in mot ett byggdammigt hörn. ”Nu hittar du bara på ord, eller hur?” brukar jag säga då.

Jag misstänker att han bara skrockar lite åt det.

De enda gångerna jag tror att han blir irriterad på riktigt, det är när jag agerar tillfällig hantlangare, och säger ”borra” när jag menar ”skruva”, och när jag inte orkar lära mig skillnaden mellan en cirkelsåg och en sticksåg. De gör ju ändå samma saker. Grejer går av, rakt. Så långt är allt frid och fröjd. Men visst finns det orosmoment. Nu har han byggt mer eller mindre utan paus sedan 2009, och innan det åkte han på årliga träningsläger till släktens sommarställe i Pernå, där han byggde altaner tills folk sa ifrån: ”Nu räcker det, Henrik, vi hinner ändå inte sitta på alla de här innan vår tid på jorden är slut”. Var går gränsen mellan intresse och beroende? Vad händer om det visar sig att han inte kan sluta bygga? Riskerar mamma att hitta honom på vardagsrumsgolvet mitt i natten, där han river upp golvplankor för att kolla att grundbjälkarna (eller vad de nu heter) fortfarande är ”i vattring”? Nyligen tillbringade vi nästan en hel helg tillsammans på en byggställning i Geta. Gör det mig till medberoende? Svåra frågor. Jag får forska lite försiktigt, sondera terrängen, undersöka, i lagom takt. För Rom byggdes ju inte på en dag. Men det beror troligen bara på att min far inte var involverad i arbetet.

Fred Forsell