Vann rätt låt?
Av de låtar som tävlade i lördagens ESC-final fanns bidrag av, hur skall vi säga, varierande musikalisk substans. Danmarks bidrag ”Only teardrops” kommer knappast att gå till historien som den mest lysande ESC-vinnaren, men tänk om det ändå finns något där?
Den gren inom humanistisk vetenskap som undersöker musik heter musikvetenskap. Tidigare generationers musikvetare analyserade musik i notform. Genom att undersöka hur toner hängde ihop kunde man säga att något var bra eller dåligt, peka på hur ett slags musik påverkat en annan slags musik eller bara i allmänhet förklara hur ett visst musikstycke var uppbyggt.
Musikvetenskap på senare år har analyserat musik med andra metoder: till exempel. musik i klingande (icke-noterad) form eller hur musik påverkat skeenden i samhället och vice versa.
Att analysera ”Only teardrops” med traditionella grepp är ungefär som att jämföra en gräsklippare med en Ferrari. Traditionell musikanalys passar till musik med innehåll och substans, medan ”Only teardrops” är så enkelt uppbyggd att det inte är meningsfullt att analysera den: ackorden är helt diatoniska och går aldrig utanför tonaliteten, harmonierna är uteslutande treklanger och saknar spänningstoner. Melodin består av ett fåtal tonhöjder och rör sig enbart i små intervall.
Istället måste man ta till trubbigare redskap och analysera låten från en annan vinkel än en musikteoretisk.
De mest framträdande byggstenarna i låten är tin whistle-flöjten (känd från Titanic-låten), den rytmiskt rap-liknande sången i början på refrängen och trumkompet som utan dynamik piskar på som om låten vore ett grekiskt eller slaviskt ESC-bidrag.
Lägg till de svepande eurotechno-syntarna, Riverdance-klapparna, singer-songwritergitarren, etnofiolerna, hårdrockstrummorna innan sista refrängen och bastonerna utan precision. Och kanske viktigast av allt: schlagerkören i bakgrunden, sjungen med svenska rösters klangfärg.
Själva låten är synnerligen blek, det är istället produktionen, paketeringen av text och musik, som tog hem poäng. Produktionen är ett hopkok av olika ingredienser som hör hemma i olika musikstilar och musikaliska kulturer. Det gör att man i olika hörn av Europa känner igen åtminstone någon liten komponent och identifierar sig med den. Det man identifierar sig med tycker man som bekant om, och det man tycker om röstar man på.
Det var alltså inte kombinationen av melodi och harmoni som fick folk att rösta på låten, utan en väldigt skicklig produktion med (omedvetet) hög igenkänningsfaktor.
Fredrik Erlandsson
En intressant lyssning är den ”klassiska versionen” av låten, där ackompanjemanget är en stråkorkester utan trummor. (Sök på ”Only teardrops – symphonic version” på Spotify.) Där hörs tydligt hur torftig melodin är. Orkesterarrangemanget ger liv åt harmoniken, men artisten Emmelie de Forest låter tråkig och melodin är just ingenting. I karaokeversionen, alltså utan sång, hörs produktionen extra tydligt, och där märks det var låtens styrka och substans ligger.
Så vann rätt låt? Vete sjutton, men åtminstone lyckades låtens producenter genom att diskret placera ut för alla slags européer välbekanta inslag i ackompanjemanget föra ut tävlingens motto genom produktionen: we are one.
