Vad som inte är, och vad som är bastu
Det var som om jag hade fått en blixt i huvudet. Jag satte mig upp i sängen, kapprakt som man brukar säga, smackade med torra sömnläppar och mumlade för mig själv: ”Jag måste ha bastu”. Därefter svingade jag de finska pinnarna (smeknamnet på mina ben) över sängkanten och vinglade upp.
Men efter en runda i lägenheten kunde jag konstatera, som så många gånger förr: Jag har verkligen ingen bastu. ”Jag har verkligen ingen bastu”, förtydligade jag för mig själv. Och så blev jag arg: ”Varför i helvete har jag ingen bastu? Är jag sinnessvag på något sätt? Hur kan jag se mig själv i spegeln varje morgon?”
Jag måste ha bastu. Det är som om alla dessa år i en bastubefriad svensk miljö plötsligen har triggat ett uråldrigt behov, som legat dolt och begravet under ett tjockt lager andra, onödiga känslor – såsom den fåfänga driften att tjäna ihop till levisjeans, platt-tv, hyra och Findus pytt. Något har vaknat, kanske mina finska gener.
Jag dryftar problemet med en granne. Jag frågar om hon har en bastu. ”Nej”, säger hon. ”Men du kan ju gå till badhuset.”
Jag bleknar vid tanken. Badhuset. Aldrig. Det är inte bastu, det är en otäck gruppsykologisk nakenstund för av varandra oberoende manspersoner. Alla snubbar vet vad jag talar om, men många kvinnor har nog aldrig sett insidan av en allmän mansbastu. Det är en tråkig syn. Alla dessa ensamma grymtande män som sitter där på sina håriga äschlen, bredbent poserande med de trötta, svettiga könen vilande på bastubänken. Det är som en bisarr husdjursparad, titta där ligger en röd liten sork och sover, och vad är det med den där ledsna gulvita historien, mår den riktigt bra? Den ser liksom krum ut. Uppgiven. (Fast det här är bara spekulationer egentligen, ety man ser aldrig någon annans husdjur i ögonen, det är kutym.) Och sen, alla dessa sladdriga eller pompösa pungar som ligger där på bänkarna som miniatyr-saccosäckar, utplacerade för att skydda husdjuren från kvisthål, bakterier och hetta.
”Badhuset? Nej, jag tror inte det”, säger jag till grannen, utan att gå in på detaljer.
Det är ju inte så att jag inte klarar av att vara naken med andra män. Sånt ingår i utbildningen i livets hårda mansskola. Men en bastu med 17 främlingar är inte bastu, det är en avklädd busslast, en ofrivilligt hopföst grupp som måste göra det bästa av situationen. Värdigheten försvinner.
Andningshålet har blivit mammas och pappas nya stuga på norra Åland. Under det senaste besöket eldade jag bastu tre gånger på två dagar. Vred ur kroppen varje uns vatten, var uttorkad och sladdrig i några dagar efteråt, blåste nästan bort när det friskade i.
Men det är det värt. Inte minst när jag står på en kall klipphäll och kippar efter luft medan kroppen ångar av hetta, och svågern som jag just diskuterat livets allvar med i bastumörkret älgar iväg ner mot bryggan, naken, blek och skrikande.
Jag ångar och skrattar och tar en klunk kallt öl medan svågern gör bomben från bryggan fast det bara är sex grader i vattnet, och när han älgar upp mot bastun igen skriker han ännu högre och allt djurliv på tre kilometers avstånd flyr för livet.
Det är bastu.
