DELA

Vad är det för fel på scrapbooking?

Det trappas upp, kära vänner. Det trappas upp.
– Det är för tråkigt att bara springa, säger min fru Josefin en dag.
Hon kan med lätthet springa en mil, till och med två, bara sådär. Dra på sig sin superslimmade konstfiberdräkt som väger 0,3 gram och ser ut som kroppsmålning, och sticka ut i spåret. Komma tillbaka en stund senare, oberörd. Efter 20 kilometer.
Det duger såklart inte.
– Jag behöver en större utmaning, säger hon alltså, efter en extra lång runda.

Så hon börjar cykla. Får låna en kolfibercykel av en rik gammal knös som råkar ha en över. Den kostar 35.000. Jag får pröva några tramptag, det är som att köra balsaträ. Jag håller andan hela tiden, rädd för att skava sönder något dyrt med mitt beniga arsle.
Efter någon månad på landsvägarna är hon fulländad. Och lätt uttråkad. Hon kan dra på sig sin tajta superdräkt, sin högteknologiska pulsklocka med tillhörande rymdstation, klicka fast sig i tramporna och dra ut på en sjumilarunda – längre än jag kan köra bil utan att få ont i höften – men ändå vara otillfredsställd efteråt.
– Det händer ju inget, man kör ju bara, säger hon och suckar.
Så hon börjar med mountainbike. Lånar en hoj som ser ut som en månlandare. Fjädring och katapultstol. Trampor med självutlösning och gps. Kullager som är tillverkade av CIA. Däck som tål en kulsvärm från ett halvautomatvapen. Kevlarkedja.

Hon börjar cykla i skogen – nej, förresten, inte skogen. I vildmarken. I djungeln. I Tjernobyl. Genom kärr, över rötter, djur och stenar, uppför trädstammar, ibland genom trädstammar (”det går bara man har fart”). Efter skogsturerna ser hon misshandlad ut. En gång har hon ett djupt jack i knät och jag svimmar lite mot badkarskanten när jag hjälper henne rengöra det från grus och torkat blod. Gången efter är hon så blåslagen att hennes skinkor och lår ser ut som ett par stentvättade jeans. Hon haltar.
– Nu börjar det likna något, säger hon och grinar illa av smärtan.
Någon månad senare är det dags för nästa utmaning: Tjurruset. Tio kilometer löpning kantad av kärr, myrar, hinder, kvicksand och krypskyttar (tror jag) genom skogarna i Tullinge utanför Stockholm. Det är svinkallt och på vissa ställen har deltagarna träskvatten upp till bröstkorgen. På riktigt. Bilderna i Dagens Nyheter dagen efter ser ut som en rapport från en krigszon. Löparna har groteskt vidöppna munnar, som om de vrålar. De är insmorda i lera och blod. De har tillverkat små pälshattar av djur de dödat längs vägen.
– Nu överdriver du, säger Josefin, men ser väldigt nöjd ut när hon tittar på bilderna i tidningen.

Dagarna efteråt går hon omkring med något vilt i blicken. Bläddrar i motionstidningar efter fler utmaningar. Jag är orolig. Vad ska det bli? Safarilöpning i Sydafrika, med goda chanser till lejonattacker? Frivillig tjänstgöring i Afghanistan?
En kväll slår jag desperat upp en tidning och läser högt för Josefin:
– Ser man på! Scrapbooking är hett igen! Man kan klistra och greja med kräpp-papper och lim. Göra födelsedagskort och så. Jättefint.
Hon tittar inte ens upp från sin tidning. Jag tror hon läser om Paris-Dakar-rallyt.
Gud hjälpe oss.