DELA
© Nya Åland

Ute i trafiken är jag bäst på allt

Svenska medier har börjat uppmärksamma det ökade raseriet ute på vägarna. ”Road rage”, brukar man säga på engelska. Låter det inte underbart?
Visst, man kallar det vägraseri, och visst, det blir allt vanligare med svordomar, obscena gester, dödshot och skrikande bakom våra rattar och styren, men jag tycker inte man ska vara så snar att döma.
Jag kan bara se till mig själv. Sen jag flyttade från Åland har mitt vägraseri verkligen utvecklats. (Det är svårt att bli en begåvad vägraserist i mindre samhällen, eftersom risken finns att den vinglande cyklist man i all välmening tänker ge rådet ”slit av en arm och stoppa upp den i röven” är en kollega eller en granne. Så man lägger band på sig.)
Men som sagt. Sen jag flyttade till storstan låter jag mig inte längre hindras. Risken att stöta på någon jag känner är minimal.

Så jag tar ut svängarna. Om en bilist trycker sig in framför mig på ett farligt sätt blinkar jag direkt med helljusen. Har jag en bra dag kastar jag mig dessutom på tutan med full kraft. Är jag i kanonform vevar jag ner rutan och ger ett långt, surt finger. I bästa fall kör jag upp bredvid den andra bilen och ser till att mitt budskap inte misstolkas: ”Nej, det var inga gratulationstutningar, du har fattat rätt”.
Samma sak när jag cyklar. Jag gör min röst hörd. Vid övergångsställen är jag i mitt esse. Om jag är på väg över, men bilisten ändå bara fräser förbi, då häver jag garanterat ur mig några väl valda, ursinnigt vrålade otidigheter. Och kryddar med långfingret. Långfingret är något av min specialitet. Jag har fått in en fin schvung, har blivit riktigt bra på att göra det kolossalt långsmalt och irriterande på nolltid.
Vägraseri, alltså. Men som jag skrev i början: Varför ska man döma? Raseri är ett så hårt ord. Jag skulle vilja kalla det för vägenergi. Varje gång jag kastar mig ut i trafiken bland alla idioter skjuter adrenalinet i höjden. Och med adrenalinet kommer skärpan – och energin.
Jag blir en vassare, bättre människa.
Jag fylls av självförtroende, arrogans och egoism – livsviktiga egenskaper i dagens värld – och medan långfingrarna flyger som uppkäftiga små köttsvärd genom luften (svisch, svisch, svisch) så växer jag. Oavsett om jag kör bil eller cykel växer jag. Jag har all rätt i världen att göra vad som helst som faller mig in. Ja, ute i trafiken är jag bäst på allt.

När jag är fordonslös kan jag sakna den självsäkerheten lite grann. Tänk om jag fick löneförhandla medan jag körde bil: ”VA?! MINST 10 PROCENTS LÖNEÖKNING SA JAG JU, FANIHELVETE!”, och så en stenhård tvärnit – och kanske ett långfinger, om situationen så krävde. Vem skulle våga neka mig då?
Eller om jag kunde cykla under viktiga möten. Jag skulle cirkla kring mötesbordet som en livsfarlig haj (fast på damcykel) och om någon vågade säga emot mig skulle jag bredsladda in i whiteboardtavlan så att tuscherna yrde och mellancheferna skvätte kaffe på sig av skräck och respekt.
Hade jag till exempel inte skrivit den här texten samtidigt som jag körde bil till Kapellskär hade den inte blivit så FÖRBANNAT BRA som den blev.
Och jag hade inte heller vågat säga det rakt ut.