DELA
© Nya Åland

Terapi med bröstvårtan i handen

Det är en av sommarens sista heta dagar.
Mötesrummet är kvavt som en infjärtad Fiat Punto som stått parkerad i solen en hel dag, och ungefär lika rymligt.
På ett bord står en minimal fläkt och stånkar, men den är ett hån mot allt vad frisk luft heter. Den enda effekten är ett irriterande surrande som skaver mot öron och hjärna.
– Berätta lite om dig själv, säger mannen mitt emot mig.
Han är i 50-årsåldern, försedd med tryggt kuratorskägg, välstruken mörkblå skjorta och stormarknadsjeans. Han lägger benen i kors och knäpper på ”jag lyssnar”-minen.
Jag häller upp ett glas vatten och börjar ”berätta lite om mig själv”. Men samtidigt tänker jag på annat. Jag tänker på att mina fötter är brännheta och fuktsvullna. Jag tänker att terapeutens skjorta faktiskt är lite väl mycket uppknäppt. Jag tänker att någon borde kasta ut den där jävla fläkten genom fönstret. Då skulle man i alla fall få in lite syre. Och lite action. För det här är usel underhållning. Terapi är mycket bättre på tv. Jag hör mig själv rapa upp ändlösa klyschor – vilken besvikelse jag är i terapisoffan. Jag låter inte alls som de gör i ”In Treatment”.

Låt mig förresten berätta lite om ”In Treatment”:
Det är en tv-serie som enbart består av halvtimmeslånga terapisessioner. Gabriel Byrne spelar terapeuten. Det är fantastisk tv: Bara prat, djupa känslor, inträngande, analyserande. Efter varje avsnitt känner jag mig lite klokare, lite mer insiktsfull.
Men Gabriel Byrne, den stilige irländaren, sitter alltid manligt upprätt i sin terapeutfåtölj. Det gör inte mannen mitt emot mig. Han hasar längre och längre ner i stolen. Och medan han långsamt glider mot golvet blir hans röst svagare och svagare. Till slut nästan viskar han. Jag har svårt att höra honom över fläktsurret. Och precis när jag tycker att allt börjar kännas löjligt – då letar sig hans vänstra hand in under den uppknäppta skjortfliken. Och han börjar försiktigt, nästan tankspritt, smeka sig över bröstet.
”Vad fan gör karln”, tänker jag irriterat. Jag kan omöjligt koncentrera mig. Jag försöker låta bli att stirra på handen som spelar innanför skjortan. Jag försöker låta bli att känna mig som om jag vore med i ”Seinfeld”.

Låt mig förresten berätta lite om ”Seinfeld”:
Det är en gammal men genial komediserie som vurmar för små, irriterande detaljer. Som folk som står för nära ditt ansikte när de pratar, folk som dubbeldippar chips, folk med handslag så slappa att de känns som sjuklig abborre. Sånt.
Och när den viskande, halvliggande mannen mitt emot mig ivrigt bearbetar sin bröstvårta, eller i alla fall dess absoluta närområde, då är jag med i ”Seinfeld”.
Plötsligt känns sessionen riktigt kul.
Jag tänker att det nog är lite ytligt att tänka så.
Jag tänker också att just det kanske är en av orsakerna till att jag sitter i det trånga, kvava rummet.

Efter en timme säger mannen:
– Nu vet vi lite om varandra. Nu får du fundera på om du vill fortsätta träffa mig.
– Absolut, säger jag glatt, det här gav blodad tand!
Han sträcker fram sin hand, och jag tackar gud att det inte är bröstpillarhanden.
Hans handslag är lite abborraktigt.
Det blir vår första och sista session.