Tänk om himlen faller ner över mitt huvud?
Asterix hövding Majestix är en komplex snubbe.
Snyggt rund om magen och mustaschprydd, vilket alltid är ett plus i min bok, bossar han proffsigt över den där lilla byn som gör Caesar och hans romare irriterade på gränsen till gallstensanfall.
Den plufsige Majestix är bara rädd för en sak, och märkligt nog är det inte att dö i en massiv hjärtinfarkt på den där skölden som han ständigt blir omkringburen på (mr Majestix rör sig inte ur fläcken utan sina bärare).
Nej, hans största rädsla är att himlen ska falla ner över hans huvud. Han oroar sig väldigt mycket för det. En terapeut skulle säkert kalla det fixering.
Förmodligen är det därför han, vildsvinstugga för vildsvinstugga, vinbägare för vinbägare, konsumerar sig mot en kroppslig kollaps. Han gör som vilken modern västerlänning som helst och förtränger sin ångest med överdrivet ätande.
Jag förstår Majestix skräck.
Den var min för bara en dryg vecka sen.
Allt började med snön. I början älskade alla de oskuldsfullt vackra, frostigt skulpterade jätteflingorna, det var riktig julesnö, och vi stod med gapande munnar och tindrande ögon och ville ha MER MER MER.
Efter ett tag hade vi vant oss, jo tack, det räcker nu, och i slutet av januari började många få något dött i blicken.
När februari nästan hade blivit mars, och snön bara FORTSATTE att sprutkräkas ut över land och rike – då började vissa av oss känna en smula panik.
Ni måste förstå, kära vänner, att när man har ett radhus med ett tak som är lika platt som en sandpapprad knäckemacka, då samlas det snö på det.
När det hade samlats snö i veckor och månader, då började min granne överingenjören, han som vet ALLT om ALLT, oroligt snegla upp mot takhöjderna.
Och han började svänga sig med överingenjörstermer som ”40 centimeters snötäcke” och ”180 kilos tryck per kvadratmeter” och ”blötsnöns oerhörda densitet”.
Sen gick han mumlande hem och ställde upp komplicerade räknetabeller på ett papper, och jösses, så det skrämde skiten ur mig.
Jag tror det var en fredagskväll som paniken gick över i svulstig skräck. Då nåddes jag av ryktet att en annan granne, en trovärdig man, låssmed och god skattebetalare, hade hört knakande ljud från sitt innertak.
Han var orolig. Barnen. Möblerna. Livhanken. Fan också.
Plötsligt kunde jag se slutet framför mig: Takstolar som knäcktes. Spånskivor som bågnade. Bultar och skruvar som tjottablängade upp sig. Fasader som rämnade, exploderade och fattade eld under det enorma snötäcket. Med mig längst under.
Orimligt. Men förbannat otäckt.
Under några dagar axlade jag Majestix ångest. Rädd för att himlen, inklusive takstolar, spånskivor och 200 ton snö med överjävlig densitet, skulle falla ner över mitt huvud.
Om det kommer lika mycket snö nästa vinter, då vet jag hur jag ska tysta skräcken och de inbillade(?) knakningarna från taket.
Jag ska göra precis som jag gjorde i år: Dricka vin, äta chips och titta på ”30 Rock” med skadligt hög volym. Konsumtionsförträngning à la Majestix.
Visst, jag kunde ha skottat taket.
Men det finns något som skrämmer mig ännu mer än ett rasat tak.
Och det, vid Teutates, är tanken på tungt, fysiskt kroppsarbete.
