DELA
© Nya Åland

T.I.D.

Klockan är nu 18.58. När jag skriver detta, i detta nu, är klockan just precis 18.58. För er som vill veta. Alltså. För er som tiden är viktig.

Hela mitt liv är en kamp med tiden. Jag har nått den insikten. Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gjorde det men; Jo, så är det.
Jag har ju faktiskt aldrig förstått mig på det här med tid. Aldrig. Och inte gör jag det nu heller. Inte idag. Och knappast imorgon heller. Nä, förmodligen kommer jag aldrig heller att göra det; hårt, och troligtvis sant. Tiden. Livets stora gåta. Eller?

Från början var den ju bara något som fanns där, och det gör den. Egentligen borde den inte vara något att fundera över, eller något som man inte kan förstå. För den finns ju bara där. Ju. Ska den ju göra. Eller? Varför har vi ens ett namn på den?

Någon gång hände det. Men jag minns inte när. Nej, jag minns tyvärr inte vad klockan var när det skedde. Men tiden började försvinna. Och det var också då man började lägga märke till den. Paradoxalt eller hur? Man började märka att tiden försvann; för man missade till exempel bussen. (Med fem minuter. Ja, alltid med fem minuter. Eller kanske tre. Eller en. Och alltid på morgnarna av någon underlig anledning.) – Tiden bara försvann.

Man var inte gammal när man lärde sig klockan. Och snart lärde man sig. Man visste att det tog 5 minuter att gå till farmor och farfar. Man visste att en lektion i skolan var 45 minuter. Att äta frukost tog 15 minuter. Man lärde sig det. Man lärde sig ju det. Varför kan man det fortfarande inte? Varför tror man att det ska gå på 14 minuter? Eller kanske 13? Eller kanske kan det till och med gå på 3? Varför intalar man sig såna dumheter? Ja tack. Svara på det den som kan. Tack tack.

Det är december. Vintertid. Mörkt. Jul- och nyårshysteri. Man hamstrar skinka och champagne. Man tänker inte på barnen i Afrika. Man måste sova typ minst 10 timmar varje natt nu för att orka med i detta mörker. Det gör man inte. Man hinner inte. Man intalar sig att det funkar med mindre. För man måste skrubba huset. Trädgården. Hamstra skinka och champagne. Arbeta. Bo. Umgås. Äta julskinka. Äta choklad. Träffa släkt. Vänner. Titta på julfilmer på tv. Äta apelsin med nejlikor i. Knäck. Arbeta. Bli frisk från vinterkräksjukan. Samtidigt. Och det funkar jättebra att göra allt det här samtidigt. Det gör det. Det är inte så att man egentligen går runt och sover med öppna ögon hela tiden för att man är så jäkla trött; och alldeles för sent kommer man på som vanligt, att man har varit en förbannad jäkla tidsoptimist igen. Igen.

Mitt nyårslöfte 2007 kort och gott; att lära mig klockan. Mission Impossible. (Nyårslöften har ändå aldrig varit nåt för mig. )