Spelade vi verkligen Toys
Juli 2005. En stimmig festlokal någonstans på den åländska landsbygden. Det är bröllopsfest och sommarkvällen är mild och gästvänlig. Utanför lokalens huvudingång står ett tiotal rödbrusiga bröllopsgäster och drar i sig Marlborocigarretter som om de hade lungor med evigt liv. Tomma öl- och vinglas står uppradade på ett vingligt bord, alla är fulla med fimpar. Precis innanför dörren har golvet blivit klibbigt på det där sättet som festgolv alltid blir när tillräckligt många ålänningar får tillräckligt mycket tid på sig att umgås.
Kvällen har hunnit bli sen, spända slipsknutar har lossats, en och annan kravatt sitter som pannband på en och annan svettig gubbskalle och många av de allra högsta klackskorna har sparkats av, ty det är högsommar och då festar man bäst i bara fotsulorna.
På scenen inne i den stimmiga lokalen står Bandet.
De har precis rivit av den sista av sina sju coverlåtar. Det är väl egentligen tre fler än de borde ha spelat. Det tekniska kunnandet hos bandet lämnar en del att önska, men entusiasmen är det inget fel på. I alla fall inte när pojkmännen i orkestern fått dricka lite före spelningen och de värsta nervknutarna lösts upp.
Medan det sista ackordet studsar mellan väggarna och den självupptagne sångaren tar emot hyllningarna från den alldeles för välvilliga festpubliken, släntrar en av bandets gitarrister fram till honom och gastar i hans öra, för att överrösta jublet och cymbalskramlet: ”SKA VI INTE SPELA TOYS?”
Sångaren vänder sig mot gitarristen med ett klentroget uttryck i ansiktet. Han skriker tillbaka: ”MEN DET VAR JU FÖR FAN DEN VI BÖRJADE MED! VAD FAN SPELADE DU EGENTLIGEN?”
Gitarristen ser för ett ögonblick skärrad ut, men vinglar snart tillbaka till sin förstärkare, där han börjar dra ut sladdar lite på måfå. Samtidigt skanderar den svettiga publiken: ”EN GÅNG TILL! EN GÅNG TILL!”
”VI KAN INGA FLER”, skriker sångaren, nästan vresigt, varpå bandet snubblar av scenen.
Ett improviserat och förvirrat bandmöte senare är det fortfarande oklart om man spelat ”Toys and flavours” av Hellacopters som första låt denna kväll. Basisten, sångaren och en av gitarristerna är i princip säkra på det, resten av bandet påstår att de inte minns. Någon i gruppen ifrågasätter det vettiga i att bestämma låtordningen efter spelningen. ”Många andra band bestämmer sånt före.”
Till slut skålar de fem gossarna i ljummen öl och gratulerar varandra till en, trots allt, väl genomförd spelning. Någon öl senare har den uppgraderats från väl genomförd till i stort sett perfekt.
Kvällen fortsätter som åländska bröllopskvällar brukar: Vänner skrattar, skålar, blir osams, gråter, ber om ursäkt, kramas och skålar igen. Ett brandlarm går. Någon hotar brudgummens far med stryk. Kimpa röker inne. En farfar saknas.
De enskilda bandmedlemmarna sprids under natten för vinden, men får då och då uppmuntrande ryggdunkningar av medfestare: ”Fan vad bra ni var, synd att ni inte spelade Toys!”
För bokningar av coverbandet Sockerfri Rävskit mejla stefan@consilia.fi eller fred@fazzula.com.
Vi kan cirka sju låtar och spelar rätt illa, men vi gör det för öl och beröm.
