DELA
© Nya Åland

Spegelspelet och Faktor X

Jahaja, så satt jag där öga mot öga med Kalle till slut.
Vi hade jobbat ihop med ett stort affärsprojekt i flera år, på olika platser, och långsamt hade det kommit allt mer grus i maskineriet mellan oss. Den sista veckan hade allt urartat till praktgräl och pajkastning över mailen. Nu skulle vi träffas för att reda ut alltsammans en gång för alla.
Jag fattade inget. Från min horisont hade han bara vips blivit galen: plötsliga krav på absolut kontroll över projektet, måttlös självöverskattning, stingslighet. Jag försökte förstå honom genom att beräkna hans motiv utifrån rationella grunder och kom fram till att han antagligen ville roffa åt sig projektets pengar.
Men mötet var över på en timme. Kalle ville inte ha pengar, utan en ursäkt. Han kände att jag hade förolämpat honom genom att bete mig som om affärsidén var lika mycket min som hans. Nu var han beredd att sänka alltsammans hellre än att jag skulle bli betraktad som delad upphovsman. Jag hade kränkt hans bräckliga stolthet så att han förlorat ansiktet.
Och jag som bara försökt driva projektet så bra som möjligt åt oss bägge! Jag sa förlåt förlåt och så var det hela räddat.

Jag tror att förståelseglappet mellan vår inre värld och den yttre verkligheten är Faktor X i de flesta konflikter. Vi tror hela tiden att alla andra i hela världen är förnuftiga människor. Själva är vi ju det inte, det är vi plågsamt medvetna om! I våra inre världar är vi ju rädda små kryp, mindervärdiga bluffar som snart kommer att bli påkomna och avslöjade.
Men de andra, i den yttre världen … Brrr! Vuxna människor med slips som Vet Bättre, som skrattar med vita tänder och ser horisonten och som snart kommer att utmanövrera oss. DE är otäcka de – och rationella.
Sådär lurar vi oss själva när vi speglar vi oss i andra. Och vare sig vi uppväcker fruktan eller beundran hos varandra i det spegelspelet så beter vi oss ytterligt sällan förnuftigt, någon av oss.

Till vittne för detta påstående kallar jag härmed Saddam Hussein.
Det var en otäck typ. Inte nog med att han gasade folk, sköt med gevär under presidentmiddagarna och skrev fehrrruktansvärt usla kärleksromaner (ett barmhärtigt bortglömt faktum): han hade massförstörelsevapen också. DET visste alla.
Ja, han sa ju visserligen att han inte hade det längre, men det låg något kaxigt wink-wink nudge-nudge över hans förnekanden hela tiden. Så omvärlden sa att, hördu Saddam, visa upp de tomma fabrikerna så tror vi dig. Och Saddam sa att, aldrig i livet, och så hoppade Bush och Blair på honom.
Ni minns hur det hela slutade va? Hur Irak blev mos, hundratusentals miste livet och Saddam själv drogs upp ur ett hål som en svullen, smutsig bäver för att hängas.
Varför visade han inte bara världen att han ingenting hade i vapenlagren?
Nä. Han dog hellre än han förlorade ansiktet.

Det mesta av hedersvåld går att tyda utifrån principen om Faktor X: klanhövdingar i Rinkeby-tvåor är farligt lättkränkta (för att nu inte tala om deras skamsna söner). Utrikespolitik blir lättare att tyda – Kim Jong-Ils skämskudde torde vara lika stor som hela Nordkorea – och vardagsrelationerna mindre obegripliga när man inser detta: vi är nästan alla rädda och små inuti.
Sorry Kalle. Jag glömde att du var som jag.