DELA
© Nya Åland

Slumpen är uppfinningarnas moder

Många av vetenskapens största landvinningar och uppfinningar har gjorts av ren tur. Av rena rama slumpen.
Fransyskan Marie Curie fipplade lite med sitt lunch-uran och råkade av en händelse uppfinna både röntgen och en ny, spännande strålsjuka (jag är lite osäker på detaljerna, googla du, jag orkar inte) och britten James Steam-Machine uppfann helt omedvetet ångmaskinen en vinterdag när han blev förbannad på sin kakelugn och försökte spränga den i bitar med hjälp av kol och eld (återigen, googla, nu hittar jag ärligt talat bara på). Det sägs också att receptet på den franska äppelkakan tarte tatin kom till efter en olycka i köket (och jag tycker uppriktigt synd om alla som tycker att det är det minsta intressant).
Nåja. Min slarviga poäng är att mänskligheten ofta uppfinner eller upptäcker något stort av misstag, medan den egentligen försöker uppfinna eller upptäcka någonting helt annat.

Jag tänkte på det i veckan när jag läste en notis från nyhetsbyrån TT. Där stod om en undersökning som visar att personer med många vänner på Facebook har ”annorlunda hjärnor” än andra. De med allra flest vänner har betydligt mer ”grå substans” på tre ställen i hjärnan: I Sulcus temporalis, som påverkar iakttagelseförmågan, i gyrus temporalis, som är kopplad till den sociala förmågan, och i gamla härliga entorhinal cortex, den kanske allra bästa delen av hjärnbarken.
Det här var säkert jätteroligt och spännande för forskarna. Jag kan se framför mig hur de ställde sig upp i sina vita rockar och applåderade varandra, först långsamt och försiktigt, sen allt mer uppsluppet, när det stod klart att det verkligen var grå substans de hittat. De kanske till och med poppade upp ett par flaskor champagne, och sen, lite senare på kvällen, knäppte upp de vita rockarna och lät dem hänga lite nonchalant medan de minglade med avundsjuka kollegor. Det kunde de allt kosta på sig – de hade ju upptäckt grå substans på tre ställen i hjärnan hos folk med många Facebookvänner!

Problemet är att ingen vet vad det betyder.
Forskarna vet inte om den grå substansen bildats på grund av idogt facebookande, eller om det är tack vare substansen som dessa människor fått så många vänner på fejan. De vet inte heller om substansen är av godo eller ondo. De vet bara att den finns där och att den är grå (men den där kvällen när de skålade för sin upptäckt och sen fyllelåg med varandra så att provrör och pipetter flög, då sket de i det, ”det tar vi nästa år”, tänkte de nog medan de låg där och stånkade, de rackarna).
Betänk följande: Det här kan vara en otroligt viktig upptäckt för mänskligheten – men vi vet det ännu inte. Barnbarnen till människorna med all den här grå substansen kanske blir supermänniskor! De kanske får gigantiska hjärnor som gör att de kan flytta saker med tanken! De kanske kan bota strålsjuka med handpåläggning! DE KANSKE KAN JODDLA FRÅN FÖDSELN!
… eller så visar det sig att den där grå substansen är fantastisk att rengöra spishällar med. Man vet helt enkelt inte än. Och det är ju det som är det sköna med vetenskapen.
Det, och att man får ligga med folk fast man inte vet något.