DELA
© Nya Åland

Skrivandets konst är vansklig

De flesta som har det till yrke vet att omgivningen betraktar dem med en blandning av misstänksamhet och löje. Ska det där vara ett jobb, tänker hantverkaren, börsmäklaren och kocken. Han GÖR ju ingenting. Sitter där och trycker på tangenter och BERÄTTAR lite och så får han BETALT för det?
Många inser visserligen att det är en konst i sig att skriva. Man måste kunna en massa ord och så. Men kan man väl det så är det väl liksom inget SVÅRT. Bara att sätta sig ner och ”randa”, som uttrycket lyder på journalistspråk: hamra ut en text på nolltid. String them words together!
Haha.
Visst, det finns såna skribenter. Jag beundrar dem. Men jag är inte sån. Har aldrig varit. När jag ska skriva gör det ont. På riktigt. Jag hatar att skriva. Jag kan fylla dagarna med idiotgöromål på kontoret – uppdatera datorer, sortera visitkort, retas med telefonförsäljare – vadsomhelst, bara jag slipper skriva.

Jag snor runt mitt och hustruns arbetsbord (där min äkta hälft tålmodigt och finkänsligt låtsas att jag gör något meningsfullt) som en hyperaktiv höna på jakt efter avledande avbrott, medan datorn står där framför min tomma arbetsstol som ett ondskefullt svart hål: come to me Luke, come to the daaark side …
Och så sedan, när jag fått till en hyfsad inledning, så börjar flyktbeteendena framför skärmen. Två meningar – kolla Facebook. En mening till – kolla hastigheten på bredbandet. Två meningar till, stryka den första, skriva om lite – något nytt på New York Times hemsida? Nähä. Washington Post då? Förbannat! Måste kolla vad Jon Stewart tycker om nyhetstorkan. Vafan, blockerar Comedy Central fortfarande Åland? Precis som för en halvtimma sedan? Märkligt! Ännu en mening – det firar vi med lite Facebook!

Jodå, jag har övervägt att byta jobb, många gånger. En god vän till mig gjorde det. Ingen skrev så bra i Sverige som han under ett par år. Men för varje artikel han skrev så blev det lite svårare. Det var som en själslig sveda.
Så gjorde tidningen en hel egen bilaga åt honom, för ett jättereportage i två delar om Stockholms häkte. En bilaga per del. Han orkade med den första delen. Men när del två skulle ut en vecka senare så tog det stopp. Han klarade inte av att fortsätta.
Det blev bara en del. Och min gode vän bytte jobb. Nu har han inte skrivit en rad på 20 år. Han är LYCKLIG.
Jag tror inte att det handlar bara om prestationsångest. Det är snarare som att skrivandet hade ett dolt pris. Jag ser saken så här: skulptören har marmor. Målaren har färger och dukar. Men skrivaren skapar något ur det som skenbart är tomma intet – men som inte är det, egentligen. Vi äter upp något av oss själva i smyg. Tullar på det hemliga förrådet.

Kanske är det en enkel fråga om debet och kredit! Marmor, färger och dukar kostar faktiskt pengar. Varför skulle det vara gratis att skriva? Tretusen trehundra tecken? Katjinnng – det blir ett skålpund kött tack …
Nej, det är inte synd om mig. När man närmar sig slutet av texten, som nu, kommer belöningen i form av lättnad och belåtenhet. Man läser igenom och putsar. Fixar till lite alliterationer (typ ”hyperaktiv höna” och ”avledande avbrott”) eller skriver om (”självlysande helvetesmaskin” blir ”ondskefullt svart hål”: fyra stavelser kortare!). Och sedan är man klar. Ett skålpund lättare, men färdig. Tills nästa gång …
Men nu: mot Facebook och Jon Stewart!