Ranelid sjunger i morgon – vågar du lyssna?
Obekräftade rykten gör gällande att tjejbandet Timoteij, under sitt uppträdande med låten ”Stormande hav” i Melodifestivalen i Göteborg förra helgen, var ytterst nära att lyckas med det ingen vetenskapsman ännu klarat av: Att hitta den ”bruna tonen”.
Den bruna tonen, som sägs ligga någonstans mellan 5 och 9 hertz, kan inte höras av ett mänskligt öra, utan uppfattas som en mycket obehaglig vibration i kroppen. En person som utsätts för den bruna tonen påstås tappa kontrollen över tarmar och blåsa, på grund av ”inre resonans”. Enklare sagt, och jag beklagar banaliteten: Man bajsar i byxorna.
Många experter avfärdar den bruna tonen som nonsens. Men det har inte hindrat militära forskare från att försöka hitta den. För vad skulle vara mer effektivt än att förnedra fienden med en lyckad brun ton under en invasion: moralen hos den lede fi skulle sjunka till noll med ett plötsligt och rejält kaki-lass i khaki-byxan.
Tv-programmet ”Mythbusters” ägnade ett helt avsnitt åt att försöka hitta den bruna tonen, men gick bet trots gigantiska högtalarbyggen. Producenterna för programmet ”Brainiac: Science Abuse”, påstår däremot att de fått en testperson att ofrivilligt göra ”nummer två” med hjälp av lågfrekvent ljud. Tyvärr filmades inte den personen, så det återstår fortfarande att föra tesen i bevis.
Vilket Timoteij alltså ska ha varit nära att lyckas med förra helgen, enligt initierade rykten på ljudteknikerforum på internet. Det var tydligen någon sekunds falsk stämsång i strofen ”På ett virvlande, stormande hav, känslorna tar mig tillbaka”, i kombination med ett sällsynt olyckligt dragspelsackord, som var boven i dramat. Resultatet hemma i tv-sofforna begränsades i de flesta fall till en stunds obehag och några sura uppstötningar. Kritiker till teorin hävdar å sin sida att magproblemen hos 3,3 miljoner tv-tittare framkallades av låtens uselhet i kombination med ett osunt chipsintag.
Oavsett vilket lär militärt uppbackade forskare fortsätta jakten på den bruna tonen. Under tiden får de nöja sig med de otäcka ljudvapen som redan finns:
I England har man framgångsrikt skingrat aggressiva demonstranter med hjälp av ljudkanoner. När USA invaderade Panama 1989 bombarderades general Manuel Noriega med öronbedövande hårdrock (passande nog Van Halens ”Panama”) tills han kapitulerade. Ni känner alla till Metallicatortyren på Guantanamo. Och i morgon är Björn Ranelid med i Melodifestivalens tredje deltävling.
Jag ser inte varför Åland inte skulle kunna ligga i framkant på det här området. Jag har faktiskt ett konkret förslag. Det mest lugnande och avslappnande ljud som finns, enligt läkarvetenskapen, är det susande ljud man hör redan i sin mammas mage, ett ljud som kommer från mammans rusande blodomlopp.
Det susandet ligger faktiskt inte långt från det klassiska åländska sche-ljudet. Så när fienden kommer, då raggar vi upp tusen frivilliga som får ställa sig på kajen i Västra hamnen och avlossa ett unisont ”schhfffff” på det mest åländska av vis.
Sen, när fiendesoldaterna har somnat med ett leende på läpparna – då slår vi ihjäl dem.
