DELA
© Nya Åland

Orolig? Inte jag inte

Om jag är orolig för svininfluensan?
Nja, jag vet inte. Jag brukar inte oroa mig i onödan.
Men det är klart att man blir lite bekymrad när man hör om unga människor som smittats och nu behöver kopplas ihop med Apples senaste lungmaskin (iLung) för att kunna andas. Men orolig? Nja, jag vet inte.
Men det är klart. Det finns ju andra saker jag funderar på ibland.

Jag funderar till exempel på hur det ska gå när jag och Josefin flyger till Venedig nästa helg. Vi flyger med Ryanair och man har ju hört så mycket. Kostar det verkligen att kissa? Hur mycket gas i magen får man ta med ombord? Och tänk om jag får ett panikångestanfall, det var länge sen, kanske det är dags igen nu? Måste jag i så fall betala extra om någon i kabinpersonalen tvingas smeka min kind och sjunga ”Kumbaya, my Lord” för att lugna mig?
Eller, om det regnar när vi landar på flygplatsen i Treviso, och så kanar vi av landningsbanan och vidare ut i diket medan gnistorna yr, och på amatörfilmen som sen visas upp på nyheterna i italiensk tv hör man hur han som filmar står och skriker ”helvete helvete satans jävlars helvete”, sådär som på den där berömda Jas-filmen, fast på italienska förstås.
Eller så får piloten ett slaganfall, biter av sig tungan och styr med död blick och blodig haka in hela skiten i närmsta bergsmassiv.

Jag har också funderat lite på de där nya, billiga borden vi köpte till vardagsrummet. 45 spänn styck på Ikea – det är ju löjligt billigt faktiskt – och de är verkligen fina; svarta och skinande blanka. Men hörnen, åh du helige skapare, de är ju livsfarligt sylvassa. Hur tänkte de på Ikea egentligen? ”Jaha hörni, idag ska vi tillverka ett bord som man kan spjälka björkved med”. Vissa nätter när jag inte kan sova ser jag för mitt inre hur lillpojken snubblar och faller mot något av de där vassa hörnen%u2026 å fy fan, jag har varit på väg att smyga upp ur sängen flera gånger de senaste veckorna för att tyst och försiktigt fila ner och silvertejpa alla hörn, kanter och utskjutande föremål vi har i huset. Och mura igen vartenda eluttag.
Såna grejer funderar man kanske lite på ibland, jo.

Och hur trygg är min anställning på Amelia egentligen? Kanske det räcker med ett förfluget litet ”fettballe” i någon liten bildtext för att jag ska åka ut med stornäsan före, och sen vet man ju hur det går – spriten, håglösheten, skilsmässan, parkbänken, kissfläckarna på byxorna och slutligen levercancern.
Och på tal om sjukdomar så händer det ju faktiskt att jag ligger vaken om nätterna och grubblar lite över de där vita utslagen jag har på ena armen och bägge fötterna. ”Pigmentfläckar”, brukar kompisar säga, och fast de försöker spela oberörda syns det tydligt hur deras blickar fylls med lika delar äckel och fasa.
Sen har vi ju restskatten som ska vara betald i mars. Den ligger och nöter som en liten fiskbensbit som fastnat i halsen – ibland lyckas jag glömma bort den, men så halkar den nån millimeter åt sidan och då akutkrampar det i hela bröstkorgen när jag sväljer.
Och så var det ju det där med svininfluensan.
Fast jag brukar å andra sidan inte oroa mig i onödan.