Ordfejder och galenskap
Någon gång kring mitten av 90-talet deltog jag i mitt sista officiella parti Trivial pursuit. Det blev inte vackert.
Anledningen hette H.
Jag hade aldrig spelat Trivial pursuit mot karln tidigare och insåg för sent att han var en världsbank av vetande; hans kropp bestod till 70 procent av vatten och till 30 procent av triviakunskap. Kanske tvärtom.
H förnedrade alla andra från första stund. Tårtbit efter tårtbit trillade ner i hans spelbricka medan vanäran och hjälplösheten kliade i min kropp.
Efter en stund såg jag ändå min chans: H skulle namnge en man som hade grundat ett obskyrt barnläger i Sverige, långt tillbaka på lerans och lungsotens tid. Mannen hade också skrivit en bok som hette ”Spiken i pianot”.
Ni hör ju. Det var givetvis en horribel fråga som ingen levande varelse i universum skulle kunna svara rätt på. Jag sträckte mig triumfartat efter tärningen, redo att börja knapra in på H:s försprång.
”Skå-Gustav Jonsson”, slängde då H ur sig med ett uppgivet flin.
Vi andra skrattade. Jag gratulerade H till hans fantasi och humor, fnissade igen åt det knasiga hittepånamnet och vände på kortet för att meddela sällskapet rätt svar:
”Skå-Gustav Jonsson”, läste jag, grötigt.
Sen, total stillhet.
… innan allt exploderade. Jag minns virvlande, färgglada tårtbitar, en spelplan som flaxade genom luften, ett omkullvält ölglas. Jag minns H:s lyckliga flin, min svettiga vrede, mina spända halsmuskler, mina blossande kinder. Jag minns trötthet i de andras ögon. ”Inte igen”, tycktes de säga. Jag gav upp.
Det partiet blev mitt Reykjavikparti. Precis som schacklegendaren Bobby Fischer, som drog sig tillbaka efter en sista skandalös match mot världsmästaren Boris Spasskij, 1972 i Reykjavik på Island, la jag Trivial-spelandet på is efter Skå-Gustav-incidenten. (Med den skillnaden att Fischer vann sin match, visserligen efter att ha anklagat både tv-kamerorna, publiken och den låga prissumman för att ha stört hans koncentration, men ändå.)
Skå-Gustav blev spiken i pianot för mitt Trivial pursuit-intresse. Jag spelar numera ingenting där jag riskerar att förlora och tappa sansen.
Kanske är det därför jag inte har drabbats av den pågående Wordfeud-febern. Ånej, ni ska inte tro att jag inte har sett hur ni håller på, böjda över era telefoner: Ni spelar ju nät-alfapet dygnet runt!
Ni lägger upp strategier, mumlar för er själva och slår era knytnävar i bordet när någon okänd motståndare krossar er med ett fullständigt vansinnigt 78-poängsord. Jag har hört hur ni kacklar nipprigt när ni vinner. Jag har sett hur uppslukade ni är.
Och jag är orolig för er. För mycket strategiskt spelande kan leda till vansinne och fördärv – och då tänker jag inte på mitt eget utbrott.
Efter att Bobby Fischer la ner schackkarriären gick han med i undergångssekten Worldwide Church of God. Bara timmar efter 9/11-attackerna hyllade han terrordådet, och tillade att alla judar borde kastas i fängelse. Bobby hade blivit en allvarligt skadad spelpjäs.
Om två veckor har dokumentären ”Bobby Fischer against the World” biopremiär. Se den, för Guds skull, och lär av vansinnet.
Låt sen wordfeudandet vila ett tag.
