Om Posten Snåland och Husiskön
I söndags tog Åland ett stort steg tillbaka i utvecklingen.
Det var då vi tvingades stå där som packade sillar och köa för Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, Turun Sanomat och allt vad de heter, tidningarna som vi prenumererar på.
Alla var där verkade det, utom de två Henrikarna som ställt till det hela; Husis vd Johansson och Postens vd Lundberg. De höll sig borta när det var förnedringspremiär i den trånga, konstigt svängda gången i posthuset på Nygatan.
Några postanställda jobbade på med utdelningen men saknade rutiner och det gick mycket långsamt fram.
De minnesgoda kommer ihåg att det varit lika uselt tidigare; att man måste ta sig till posten för att få sin Söndagshusis. Men de som minns ännu längre bakåt kommer ihåg en tid då posten var en statlig – Helsingforsstyrd %u2022 serviceorganisation som delade ut försändelserna två gånger om dagen.
I söndags stod vi 35-40 personer i kön under den halvtimme jag fick vänta.
De flesta verkade vara på gott humör men man kunde spåra en underliggande ilska. Folk tycker att det är fullständigt barockt att tidningsprenumeranter ska hunsas på det här sättet. År 2010.
Av Husis och av vårt eget landskapsägda Posten Åland.
Med Husis är det så att Konstsamfundets vd, räknenissen Kobbe Bergh håller på att ta död på hela blaskan. Slaktare Henrik Johansson håller snällt i bilan.
Med Posten Åland – Posten Snåland som vi numera säger – är det så att de politiker som en gång skrev regelverket för verksamheten betonade pängar och avkastning så mycket att de glömde själva kärnverksamheten. Åländskt snålt ska det vara och det verkar vara den linje som postbolagets styrelseordförande Anders Ingves nu driver.
Slaktare Henrik Lundberg håller snällt i bilan.
För Husis leder det här ganska snart till en minskad upplaga på Åland. Det är inte mycket annat än att sluta läsa tidningen vi kan göra för att visa vårt missnöje. Förutom att protestera i insändare och skrika, alltså.
Med Posten ökar missnöjet. Vi har Nordens minsta men mest lönsamma postverk, en riktig liten pärla som drar in stora pengar på skattefria utskick av tidningar och postorderprodukter. Ytterligare slantar kommer in på de lukrativa frimärkena.
Tjäna pengar kan man alltså, men inte dela ut post.
Jag har ett råd till dem som styr över posten; använd en del av pengarna som tjänas på de skattefria utskicken och på frimärkena – 2,8 miljoner euro var vinsten år 2008 – till det som är ett postverks primära uppgift, nämligen att dela ut brev, tidningar och paket.
Dela ut sju dagar i veckan!
Skapa världens bästa post!
Med ”världens bästa” menar jag den organisation som snabbast får ut posten till invånarna. Inte den som snålar och skickar in mest pengar i landskapskassan och tycker att jag själv ska komma och köa för mina tidningar.
Visa att vi har någon fördel med ett eget postverk!
Våga anställa mer folk! Våga ha visioner!
Vi – undersåtarna – kräver service.
Det är ju faktiskt vår post.
Inte er.
