DELA
© Nya Åland

Om konstigheter

Det första jag ser är en jättestor boll.
Sen en metallskimrande kvinna som kryper på golvet.
Vänder jag blicken åt vänster ser jag en gammaldags skolpulpet med två elever som stojar. Barnen har kläder av äldre snitt, men inga huvuden.
På en stol sitter en vit kvinna, bakbunden med en bindel för ögonen.
En röd länstol håller sakta på att smälta; det har redan bildats en pöl på golvet.
På en säng ligger en kvinna och stirrar. Hon är mycket blek. På hennes bara bröst sitter en liten ullig varelse. På nattduksbordet invid sängen sitter en annan liten varelse, kanske en tvärhand hög, och vevar på en speldosa.
Från dosan hörs ett sprött klingande.
Jag tar av åt höger och passerar en stor skylt som meddelar att allmän väg slutar här.
Jag stiger in i nästa rum. Utanför ingången till en bistro står en apa, en schimpans tror jag, iklädd en t-shirt från American Express. Apan har tydligen ätit något olämpligt på bistron för den spyr.
Spyorna rinner längs väggen.
Var jag befinner mig?
I en surrealistisk dröm?
Hos Salvador Dali?
Nej, men Dali bränns.
Jag har kommit till min arbetsplats.
Jag jobbar i det stora gula Bonnierhuset på Torsgatan i Stockholm. När jag var barn körde kapellskärsbussen – eller var det norrtäljebussen, eller gräddöbussen? – förbi huset och hade man tur kunde man se de stora tidningspressarna som i snabb takt malde fram en flod av veckotidningar.
Så är det inte längre; pressarna är borta och hallarna kontoriserade.

Nu, nästan 50 år senare, sitter jag här och jobbar tillsammans med en massa andra. Den stora bollen, den krypande damen, de huvudlösa barnen och allt det andra är verk ur den bonnierska konstsamlingen och det första man möter när man kliver in genom entrén.
Tala om välkomnande!
Jag blir så glad varje morgon. Glad över de konstnärer som skapat alstren, glad över att någon köpt dem för dyra pengar och glad över att de står här på min arbetsplats.
Hela huset dräller av konst. När jag ska lyfta pengar i bankautomaten i källaren ser jag en målning av Johan Scott och när jag går mot restaurangen passerar jag en jättemålning. På tavlan halvligger en dam med mycket vackra bröst.

Hur ser det ut på din arbetsplats?
Välkomnas du av barn utan huvuden, smältande stolar och spyende apor?
Får du ens se några vackra bröst?
Jag tror inte det.
Blir du glad av att komma till jobbet?
Lika glad som jag?
Jag vill se mer konst på våra åländska arbetsplatser. Jag vill se modigare konstköpande företagsledare som vågar sätta en del av vinsten på häftiga verk av nationella eller internationella storheter. Gärna modern konst.
Gör som släkten Bonnier; först köper man ett konstverk. Sen ett till.
Så rullar det vidare.
Bonniers har redan rullat så långt att de just byggt en egen konsthall, alldeles invid Bonnierskrapan.
Där pågår en ganska häftig utställning.
En konstnär – Monica Bonvicini – ställer ut hål i golvet.
Just det, hål i golvet.
Man blir så glad.