Okåt på Eldkvarn
På något sätt verkar jag ha förträngt min akuta mingelfobi, för helt plötsligt befinner jag mig på en trång, mörk krog i centrala Stockholm, där författaren Marcus Birro har fest för sin nya roman. (Ja, han som satt bredvid Johanna Koljonen när hon vann ”På spåret”.)
Birros förlag har sett till så att journalister och annat löst folk ska trivas den här kvällen. Bardisken är överbelamrad med bjud: Snittar, krustader, krusiduller och pullifjucker. Och vin.
Men jag dricker lättöl, för så är det numera, och eftersom det är för trångt för att mingla och för högljutt för att prata står jag still och flackar med blicken istället – ni vet ju själva hur svårt det är att föra ett givande samtal skrikande, samtidigt som man kan ana en okänd persons mandom mot ryggslutet.
Så fladdrar Birro upp på scenen. Han är proffsig och rolig. Han läser fantastiskt. Alla jublar och applåderar. Jag står längst in i barmörkret med ryggen mot väggen och framför mig står mitt sällskap, min ameliakollega. Det är så trångt att jag känner hennes nya frisyr i näsborrarna medan, i tur och ordning, Gert Fylking, Magnus i Weeping Willows och Wille Crafoord går upp på scenen och läser korta avsnitt ur Birros bok.
Efter läsningen fattar Birro micken och förkunnar:
”Nu … två av mina största hjältar!”
Ut ur krogmörkret lösgör sig två omfångsrika gestalter. När deras konturer blir tydligare går det som en liten flämtning genom krogen.
”Plura och Carla från Eldkvarn”, skriker Birro exalterat.
Plura och Carla. Nationalhjältar. Farbröder med skägg och hästsvansar, flanellskjortor och gubbkepsar och, herregud, vilka magar. De är i stort sett fallfärdiga, men de sjunger med glöd och de svettas ymnigt, och det handlar om kärlek och sprit och svek och cigaretter.
Efter ett par låtar är stämningen i rummet varm och nästan lite kåt. Jag fattar det inte. Jag lutar mig över min kollega, har något syrligt på tungan, något om gubbar, något om det löjliga med publiken, att pinnsmala 25-åringar i sjal och gubbkeps gråter till överviktiga 65-åriga farbröder i sjal och gubbkeps som brölar på om kärlek på det där missförstådda, gubbiga, spritrusiga sättet som farbröder med gitarrer har gjort i alla tider.
Något om varför folk inte kan ha vettiga idoler, som till exempel Louis CK, komikern som folk med koll gillar (ja, jag syftar på mig), som är så ljuvligt cynisk, som genomskådar alla vackra ackord, som skämtar om aids och döda husdjur, om hur korkade hans egna jävla barn är, om tvångstankarna som får honom att prata om sin dotters vaginala infektion på första dejten, om livets fula saker. DET är en idol.
Jag öppnar munnen för att liksom spruta allt det där över min kollega, men då vänder hon sig om.
Hennes ögon är glansiga, kinderna är röda. Hon ser fullständigt överjordiskt lycklig ut.
”Eldkvarn har varit mina största hjältar ända sen jag fyllde 15”, ropar hon i mitt öra.
Jag sköljer ner alla onödiga syrligheter med mer lättöl, nickar och vänder blicken mot scenen. Där drar Plura igång de första ackorden till ”Fulla för kärlekens skull”.
Men jag är nykter och snäll.
Och stampar faktiskt takten till slut.
