DELA
© Nya Åland

Nyligen, på Nya Åland

Det är en smula kaotiskt att komma som ett oskrivet kort till Åland. Vilken av de tre byarna med samma namn gäller saken? Varför ringer inte busschauffören polisen när jag plankar på bussen? Varför slutar alltihopa med att man ramlar i havet istället för att man går vilse i ännu en skogsbacke?
Å andra sidan är det mycket som är lätt också. Alla är vänliga, talar lugnt och intresserat med en främling som tappat den inre kompassen. Det finns inga busslinjer att ta miste på. Efter några år i Riket (kanske en något oroväckande beteckning) går det ju också misstänkt lätt med språket. Det är nästan så att man börjar undra om man inte blir lat. När man inte längre behöver stava sig fram på ett främmande språk tappar man en särskild sorts uppmärksamhet på vad man säger. Det är lite svårt att få kornet på vad den där uppmärksamheten består i. Kanske handlar det om att vara bekväm i det man tycker är ens eget. Då håller man inte längre på sig, utan kan sladdra lite hur som helst.
Det sägs ju också vara en fördel att se allt med nya ögon när man börjar jobba på en tidning. Jag vet inte hur mycket ny fräsch blick och hur mycket ”jag har ingen aning” det egentligen har varit så här efter tre dagar. Men ny, det är den, den där blicken. Kanske är det så att man faktiskt måste vara aningslös för att se saker på nytt, på riktigt. Det skulle väl i så fall innebära att man inte kan tänka bort allt man vet, vare sig man vill eller inte. Det går i vilket fall bra att glömma av det mesta, har jag märkt.

Att komma som nykomling till en tidningsredaktion är egentligen rena lyxen. Det mesta i ett samhälle flyter någon gång upp på redaktionsborden (och gör det inte det är det dags att jobba hårdare). Allt från brunalgerna på havsbottnen till Pommerns rånock kan vara en nyhet (om det tillagas och serveras på rätt sätt, kanske ska tilläggas). Det är som att sitta mitt i ett pågående lexikon över Åland. På alla lokaltidningsredaktioner finns det alltid en svårslagen lokalkunskap. Den plockas ofta fram direkt ur någons minne, just när den behövs. Vem känner vem? Vem äger vad? Allt kan behövas, någon gång, oftast när man minst anar det. Om man vill lära känna en plats eller ett helt landskap finns det ingen bättre arbetsplats än en lokaltidning.
Ett argument för lokaltidningarnas överlevnad i allt bistrare medietider skulle kanske kunna vara att de numera fungerar som minnesbankar. Sådana finns inte inom så många andra institutioner.

Två månader på Åland är egentligen alldeles för kort. Hur mycket kan man egentligen få grepp om på två månader? Där ligger en uppgift som inte är så dum. Det har i vilket fall börjat som det ska göra, med steg både fram och tillbaka.

Erik Hallstensson