DELA
© Nya Åland

Nu kommer det: Ålands konstlotteri

Med jämna mellanrum droppar de in genom brevluckan, konvoluten från mina två konstföreningar.
Sedan många år är jag medlem i Sveriges Allmänna Konstförening, SAK, och i konstföreningen Våga Se.
Bägge är egentligen stora konstlotterier.
Så här går det till; man betalar en avgift motsvarande 50–60 euro per år.
För pengarna köper föreningen upp mängder av konstverk som sedan lottas ut bland medlemmarna. Det handlar om allt från dyra skulpturer och oljor till billigare akvareller och grafiska blad.
En gång om året lottas konstverken ut.

Hittills har jag aldrig vunnit.
Men medlemskapet i SAK ger dessutom varje år en fin bok om någon konstnär och Våga Se ger – förutom lotten – ett av cirka 30 grafiska blad ur en liten katalog. Kända och halvkända namn.
Jag är nöjd och fortsätter hoppas på den stora vinsten. Just nu hoppas jag på Jan Håfströms akryl ”Betraktaren”, en tuff bild av Mr Walker, alias Fantomen och nästhögsta vinsten i höstens SAK-dragning. Får jag inte den, hoppas jag på någon av de mindre vinsterna.
Ungefär så.
Jag är dessutom med i Bonniers konstförening. Här dras 5 euro per månad från min lön, arbetsgivaren bidrar med lika mycket eller mer, och så köps det konst som lottas ut bland medlemmarna. Inga fina utskick och inga gratisblad.
Jag har vunnit en gång.
Ett fint blad av Olle Bonniér.

Nåt liknande – alltså ett årligt konstlotteri – vill jag att vi drar igång på Åland. Skalan på det hela blir naturligtvis mycket blygsammare men kunde på sikt bli en del av vår kulturella vardag.
En annan konstspridande idé – från Helsingfors – är den geniala lösningen på problemet med presenter till 50-åringar eller andra jubilarer. Dom som har allt.
Det var 1997 som poeten Tommy Tabermann fyllde 50 år och hans vänner bad konstnären Carolus Enckell göra konstverket ”Tommy”. Det grafiska bladet såldes sedan bland vännerna. Slutresultatet blev att Carolus fick betalt, tryckningen betalades, Tommy T fick orginalet och de pengar som blev över och alla hans vänner slapp lindrigt undan.
På köpet fick de ett fint grafiskt blad!
Och Tommy blev s-riksdagsman. Inte på kuppen, utan tio år senare, i våras.
Så kan det gå.

Och varför skriver jag det här?
Och varför är jag så snäll?
Varför bökar jag inte och härjar på som jag brukar i min krönika?
Har det tiltat?
Näj, det har inte tiltat. Jag tycker bara att vi borde ge oss chansen att göra det lite vackrare hemma. Jag vill lungt och stilla slå ett slag för det estetiska och tycker vi ska ge konsten och våra konstnärer ytterligare en möjlighet.
Inte bara att komma ut till oss utan även in hos oss.
Bli lotterikonstsamlare!
Om inte annat så skulle ett stort och brett årligt åländskt konstlotteri ge oss otaliga konstdiskussioner vid middagsborden på både våta och torra fester landskapet runt.
Många minns säkert hur vi eldade på när konstnären Robert Hancock var konstskribent på Tidningen Åland på 1970-talet. Han hade åsikter om det mesta som ställdes ut och kröp aldrig för någon.
Tänk på hur ljuvligt vi grälade om vad som var konst och vad inte, om fult kontra vackert.
Tänk vad engagerade vi var och hur mycket vi plötsligt visste om konstnärerna och hur många utställningar vi sprang på.
Det är ungefär dit jag vill få oss igen.