DELA
© Nya Åland

Nostalgi är den nya pandemin

På Ikea vill de att man ska inreda som sin mormor. Affären intill säljer kuddar prydda med en klassisk SVT-testbild. Sällskapsspelen på hyllan under kuddarna heter ”Retro” och ”Trivial Pursuit: 90-talet”. Moderna varianter av ”Mina vänner”-böckerna från 80-talet säljer som smör.
Vad har vi mer?
Jo, i onsdags släpptes tv-spelet ”The Beatles: Rockband” över hela världen, så nu kan man äntligen få utlopp för sina 60-taliga Lennon/McCartney-komplex i sitt eget vardagsrum.
Och igår hade ”Nöjespokalen” premiär på Kanal 5. Det är ett tv-program där de medverkande får frossa i gamla sketcher och inslag från televisionens forntid, och bli alldeles gråtmilda när de tänker på Storpotäten eller Sven Melander i Rullekostym.
Vart är jag på väg med det här? Det är väl uppenbart:
Den nya pandemin heter nostalgi.
Vi är på väg in i framtiden med arslet före och blicken stadigt fäst vid det förflutna.
”Hej 2010, här kommer vi! Wow, kolla vilka festliga brillor jag hade 1984”, liksom.

Det finns säkert genomtänkta, vetenskapliga förklaringar till varför vi som försöker bli vuxna just nu är så vansinnigt förtjusta i vår egen barndom och den tid som flytt.
Förmodligen har det något att göra med att vi i den eviga tonårsgenerationen är så monumentalt osäkra att vi ständigt längtar tillbaka till den trygga tid då vi låg på vardagsrumsgolvet i manchesterbyxor och spelade Afrikas stjärna med våra mammor och pappor (som samtidigt kollade på ”Marco Polo” med ett halvt öga).
Jag försöker verkligen göra motstånd mot den här pandemin, har vaccinerat mig med en överdos cynism, men ibland räcker det ändå med att jag är trött och lite bräcklig och råkar höra Markus Krunegård sjunga ”Hela livet var ett disko” för att jag ska smittas, falla i trans och bli svårt sjuk i nostalgi.

…och plötsligt står jag framför den röda, tunga ytterdörren i Ytternäs skola, på väg in på ännu ett disko för åk 4-6. Jag kommer inte att få dansa tryckare till Secret Service ”Cry softly” med någon av de snyggaste tjejerna, det vet jag redan på vägen in. Jag vet att jag kommer att sluta kvällen vid bollkastningsståndet med munnen full av negerbollar och popcorn. Jag ser en glimt av min spegelbild i dörrens stora glasruta och avskyr det krulliga håret som det inte går att göra en vettig frisyr av. Satans hår, allt är ditt fel, tänker jag.
…och sen är det jag och pappa, sida vid sida på cykelbanan, han följer mig hem efter ett annat sorgligt disko. Jag berättar med darrig röst att ingen någonsin vill dansa med mig. Pappa lägger armen om mig. Han lovar mig att det kommer att bli bättre.
…och sen är jag på skolgården, där jag direkt på morgonen möts av en andfådd Kecke som uppspelt meddelar att jag ”är femma på Marlenes topplista”. Lyckan och stoltheten är som en varm boll i magen.

Den nya pandemin heter nostalgi, allt motstånd är meningslöst. I morgon ska jag köpa en ”Mina vänner”-bok. Kanske ska jag gå med i Facebook. Man lär ska kunna träffa en massa gamla högstadiepolare där. Vore kul att snacka lite gamla tider. Drömma sig tillbaka medan man färdas in i framtiden med arslet före.