DELA
© Nya Åland

Riksdagsbrev: Nordeuropas sjuke man

Det finns ett engelskt uttryck som brukar användas i politiken: Too little, too late. För lite, för sent. Det här uttrycket passar ganska bra på Finlands sysselsättnings- och arbetspolitik, som inte alls hängt med omvärldens och samhällets senaste förändringar.

Att skylla allt på globaliseringen och den ekonomiska krisen 2008 skulle vara allt för enkelt. Att Finlands föräldraledighetsystem försvårar kvinnors deltagande i arbetsmarknaden och arbetskarriärer i betydligt högre grad än ex. i Sverige kan vi inte skylla på EU eller någon annan syndabock. Inte heller att de centrala arbetsmarknadsparterna totalt missat att världen (och Finland) förändras från att vara en produktionsekonomi till en serviceekonomi.

Serviceekonomins frammarsch syns inte bara i New York och i London. Också i Helsingfors och Mariehamn förändras människors beteende. Hela befolkningen vill inte bara ha HK:s länkkorv, Juhla Mokka och Lapin Kulta (inget fel med dessa tre produkter). Men, vi vill också ha närodlade söndagsbruncher, organisk kaffe latte och lokalt öl från mikrobryggerier – och allt fler är redo att betala för det.

På Åland har vi en betydligt mer välutvecklad serviceekonomi än övriga landet med IT, finansiella tjänster, turism och transport som betydande delar av vår ekonomi.

Finland har allt för länge vandrat i pappers och stålindustrins mörka dalar samtidigt som den klart lysande Nokiasolen kollektivt förblindat nästan alla beslutsfattare. Finland är därför fortsatt stelbent, medan våra närmaste konkurrenter, se bara på Estland och Sverige, är mer agila. Det här måste vi ändra på om Finland ska kunna behålla ett nordiskt välstånd.

Finansministeriets budgetförslag som presenterades i torsdags sätter – helt rätt – fokus på sysselsättningen. Finland är ett nordiskt välfärdsland, med en sydeuropeisk arbetslöshetssituation. I juni månad var antalet arbetslösa i Finland 366 100 stycken.

Sedan 2010 har antalet arbetslösa ökat med 35 procent. Men det som har ökat ännu kraftigare procentuellt är antalet lediga jobb. Antalet lediga jobb har under samma tid ökat med 45 procent och var i juni månad 75 000 stycken. Vi har därför inte enbart ett arbetslöshetsproblem, utan också ett betydande matchningsproblem. Ökningen i långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten är dock extra bekymmersamt. Arbetslösheten är inte bara tung för alla utan jobb utan också för budgeten. Budgetkostnaderna för arbetslösheten i Finland har ökat från 3 miljarder euro 2008 till över 6 miljarder euro idag.

Sysselsättningsgraden (procenten av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar) är i Finland 69,5 procent. Finansministeriets mål är att få upp den till 72 procent, vilket skulle skapa över 100 000 nya jobb. I Sverige ligger samma siffra idag på 76 procent, Danmark och Norge på 75 procent, Tyskland på 74 procent och Storbritannien på 73 procent. Sverige har traditionellt alltid haft en bättre sysselsättningsgrad än Finland, men skillnaden är nu anmärkningsvärd.

För att råda bot på detta görs nu framförallt två reformer. 1. Ett konkurrenskraftsavtal för att höja exportindustrins och ekonomins konkurrenskraft. 2. Sänkt inkomstskatt för att öka den inhemska konsumtionen. Det här var något Sverige delvis gjorde redan 2008. Men det här ensamt kommer inte att vara tillräckligt.

Finland behöver också öka flexibiliteten i arbetsmarknaden, minska på onödig byråkrati, få en mer företagsfrämjande skattepolitik och öka jämställdheten på arbetsmarknaden.

Lokala avtal, en mer jämställd föräldraledighet och en översyn av skattepolitiken för företag borde här vara prioriterade områden. Regeringen har sagt att man ska införa ett företagaravdrag, lindra arvs- och gåvoskatten vid generationsväxlingar och införa ett skogsgåvoavdrag för skogsbrukare. Men enbart finjusteringar är här inte tillräckliga.

Det behövs mer mod och en mer nykter omvärldsanalys om vi ska kunna lyfta landet från de djupa hjulspåren (där riksdagens samtliga partier de senaste fyra åren varit med och kört). Det finns vissa ljusglimtar i ekonomin, vilket är glädjande. Men regeringen får inte förblindas av dem, eftersom mörkret ännu dominerar. Det finns en väg till en ljus framtid. Men för att komma dit behövs mer mod, bättre omvärldsanalys och större ödmjukhet än vi hittills sett.

Mats Löfström