DELA
© Nya Åland

Någon betalar, men vi kommer billigt undan

Med viss fascination läste jag för någon vecka sen en insändare av Stephan Toivonen med rubriken ”Alltid någon som betalar”. Han verkade missnöjd med att staten betalar för flyktingar som tas emot på Åland. För staten är vi och då är det ju inte gratis att ta emot flyktingar. (Borde det vara det?)

Publiceringen av Toivonens text har motiverats med att vi behöver en öppen debatt. Det gör vi. Det ST skriver verkar få däremot ha lust att röra vid. Nu tar jag risken.

Att staten betalar betyder att skattebetalarna står för fiolerna, det vill säga alla vi med beskattningsbar inkomst. Utom ålänningarna – i just det här fallet.

Av statens inkomster går 0,45 procent tillbaka till Åland, den så kallade klumpsumman. Den tas från toppen, innan riksdagen börjar fördela bidrag för flyktingmottagning och allt annat som finns in statens budget. Det är på rikssidan det blir mindre kvar för andra att dela på, inte här på Åland. Jag påstår inte att mitt hjärta sväller av stolthet över den solidariteten, men så är det.

Stephan Toivonen noterade visst aldrig den upprörda debatten på rikssidan för några år sedan, när ett par farmödrar utvisades. De hade flyttat till var sin son med familj i Finland, bodde hos respektive son, tog hand om barnbarnen och låg i inget skede samhället till last. Fick de stanna? Nej. Farmödrar hör enligt finländsk lag inte till familjen och har därför ingen rätt att flytta in i landet. Inte med motiveringen att de vill bo med sin familj.

Samma gäller för kusiner och andra släktingar, som inte är barn eller förälder till den som finns i landet. Så ST kan sluta oroa sig för ”risken” för en stor anhöriginvandring.

De som tillåts komma är familjer, noga utvalda av ytterst byråkratiska finländska tjänstemän.

Tjänstemännen besöker flyktingläger, förhör såna som kan tänkas passa in hos oss, kruxar för ett fåtal, som sedan, efter månader av väntan kan få komma hit. Det skulle utan tvekan bli billigare för staten – om det var det ST avsåg – att låta dem som har råd ta sig till Finland på egen hand och efter det välja ut dem man vill ha. Men så går det alltså inte till.

När fullmäktige i Mariehamn i tiden (1900-talet) började diskutera flyktingmottagning fanns det en ledamot som kraftigt gick emot. Det skulle nämligen leda till att Mariehamn fylldes av moskéer och minareter, vilket skulle vara illa, mycket illa, förstod man.

Jag har än så länge inte hört talas om någon moské på Åland. Vilket betyder att om det finns någon så är den väldigt litet störande. Och om det mot förmodan byggs en minaret så kanske man i stadens ordningsstadga kan föra in att utropen inte får börja före kl 7 på morgonen. Eller 7.30.

Stephan Toivonen väljer att skrämmas med IS-soldater som skjuter vilt i Vikingterminalen istället för med böneutropare. Han har till och med räknat ut att om det i Sverige finns 350 ungdomar som har låtit sig värvas så kommer det statistiskt sett att finnas en på Åland när programmet är genomfört. Som programmet ser ut nu inträffar detta 2027. Då har staden tagit emot 50 – 75 flyktingar, mellan 10 och 15 personer vart tredje år.

Är det i den gruppen IS-soldaten skall finnas eller i den tänka gruppen av anhöriga, som alltså inte flyttar in i kölvattnet?

Man kan skrämmas med mycket. Antivaccinationspropagandister skrämmer upp folk så de hellre tar risken att deras barn blir sjuka och kanske dör än låter dem bli bli vaccinerade. Det tycker jag är illa.

I Tyskland diskuteras nu tvångsvaccinering mot mässling.

Stephan Toivonen har bott i Portugal, berättar han, bland utlänningar, det vill säga portugiser. De flesta hade nog i STs situation betraktat sig själva som utlänningarna i sammanhanget.

Men med den inställningen är det klart att ST är rädd. Inte kul att plötsligt kanske betraktas som utlänning i sin egen hemby. Om det tröstar ST kan jag försäkra att de allra flesta knappast delar STs syn på saken, varken infödda eller inflyttade.

Vilket är ganska skönt, inte sant?

Harriet Tuominen